Vaggornas inträde

En tjej jag känner (som också är mamma) har pluggat både etnologi och folklig sömnad, samt lite andra liknande saker. Jag frågade henne om det där med stickning, och lite om hur man skötte spädbarn för länge sedan i Sverige.

Hon berättade bland annat att man på 1600-talet propagerade för att folk skulle använda vagga till barnen, eftersom det inte var alltför ovanligt att barn blev "ihjällegade", klämda mot kanten i föräldrarnas säng med höga sidor. Det fanns många som misstänkte att det inte heller gick rätt till alla gånger, att till exempel ogifta mödrar kanske råkade ut för den typen av olycka lite oproportionerligt ofta.

Barnen lindades, och därför är de gamla vaggorna väldigt smala.

Min kompis påpekade också att en vagga också var ett farligt ställe för spädbarn på den tiden då det ofta blev minusgrader inomhus på natten.

För övrigt var hon skeptisk till den där slutsatsen att stickningen skulle ha betytt så mycket för spädbarnsdödligheten. Hon tyckte att det verkade osannolikt om man tittar på textilhistorien i övrigt och hur barnen har klätts.

Om amning

Jag har massor av åsikter, men är ofta rädd för att uttrycka dem. Jag är rädd att trampa någon på tårna, och ännu mer rädd för att plötsligt stå utan argument och se dum ut.

Nu tänker jag ändå uttala mig i ett kontroversiellt ämne: amning.

När man läser om amning i föräldratidningar eller böcker ser man ofta att det står saker i stil med att "med rätt stöd kan fler amma". Tydligen är det så att många slutar amma för att de känner sig osäkra, eller på grund av en subjektiv känsla av att ha för lite mjölk. Det är kanske också därför det ofta blir en så känslig fråga: för att man känner amningen som ett nederlag, litet eller stort.

Om jag har fattat saken rätt är det så att ju äldre och högre utbildade mammor desto mer och längre amning blir det. Det verkar i så fall tyda på att mammor som har gott självförtroende och bra förutsättningar att skaffa sig hjälp och information är de som lyckas amma. I så fall är det där med amning eller inte amning inte så mycket en fråga om fritt val, som en del vill ha det till, utan mer en fråga om resurser. Det är ju konstigt att unga och lågutbildade i högre utsträckning skulle föredra en dyrare och i längden krångligare lösning. När amningen funkar är det ju oslagbart enkelt och praktiskt.

Det talas ibland om kvinnor som känner sig pressade att amma. Det tycker jag låter knepigt. Kanske är det så att man har dåligt självförtroende och därför är väldigt beroende av signaler man snappar upp från omgivningen. Faktum är ju att många som ammar känner sig motarbetade, så det går liksom åt bägge hållen. Jag tror inte att det är "amningspropaganda" som gör det. Det är faktiskt rätt konstigt att man kan betrakta information om det naturliga sättet att ge spädbarn näring och närhet som "propaganda". Amningshjälpen är ju Sveriges stora amningsorganisation, och har en väldigt vänlig inställning.

Det är så skönt att läsa på amningshjälpens hemsida!

Som detta:

• Är du en mamma som trivs med att amma gör du rätt i att strunta i alla tyckanden du hör och amma så länge du vill!
  
  
• Är du däremot en mamma som tycker att det är så jobbigt att amma att du mår psykiskt dåligt gör du mer rätt i att sluta amma än att motvilligt fortsätta!
  

Man måste inte amma. Vill man göra det, vilket de flesta verkar vilja, borde man få adekvat stöd utan att behöva kämpa eller söka efter information och stöd. Man ska inte behöva skämmas ifall man inte lyckas. Man ska heller inte behöva skämmas för att man ammar, som man får intrycket att man borde göra när man stöter på en del personers åsikter. (Vad kommer den här nya prydheten ifrån? Det har förmodligen att göra med att bröst förknippas med sex och att bröstvårtor är något oanständigt. Men kom igen -- att attrahera sexpartners är faktiskt bröstens sekundära syfte, det primära är ändå mjölkkörtlarna. Ur ett rent biologiskt perspektiv är det så det är, och vill man inte kassera kroppen helt får man nog inse att vi är biologiska varelser.)

Jag borde bli medlem i amningshjälpen.

Meredith Small: Kids

Hur påverkar biologi och kultur hur vi uppfostrar och bemöter barn? Alla föräldrar vill det bästa för sina barn, och i alla kulturer menar man att man känner till "det rätta sättet" att bemöta det uppväxande släktet. Meredith Small skriver om hur mycket av uppfostran och angränsande saker som beror på omedvetna och kulturellt betingade antaganden. Genom att ta en bredare titt på vad barndomen fyller för biologisk funktion och på hur barn lever i olika kulturer kan man få nya perspektiv och kanske få en mer objektiv bild av vad som är bra för barn.

I den här boken kan man läsa om hur det kommer sig att människan till skillnad från andra djur har en så lång period mellan avvänjning och oberoende: barndomen. För att förstå vad det innebär är det bra att veta lite om vad växandet innebär för kroppen och psyket. Ganska intressant.

Genom hela boken får man jämförelser med andra samhällen runt jorden. Det handlar om vad barnen har för plats i samhället, hur deras dagliga tillvaro ser ut med umgänge och sysslor, och om hur man anser att barn bör bemötas.

Meredith Small drar en del slutsatser av sina studier, och kommer fram till att den del saker inte är optimala i barns liv i amerikansk medelklass. Bland annat menar hon att det skulle vara bra om barn fick hjälpa till mer hemma (det verkar som om hon menar att de åtminstone borde få göra någon liten uppgift), göra riktiga sysslor tillsammans med vuxna. Hon anser också att det är bra för barn att inte bara umgås med sina jämnåriga, utan vara i åldersblandade grupper och även få vara med vuxna i vad de har för sig, och att man har för mycket skola (stillasittande pedagogiska aktiviteter i klassrum) alltför tidigt. Det är också alltför mycket prylar och schemalagda aktiviteter kring barn, ett konstlat liv. Samhället i stort är inte alls barnvänligt, och man stoppar ofta undan barnen därför att de anses störande eller besvärliga.

Det här låter inte alls särskilt revolutionerande tycker jag, mer som saker som debatteras ofta. Kanske är synen på barndomen annorlunda här än i USA. I denna bok får man ändå lite mer bakgrund till de vanliga resonemangen, och en del nya argument. Det fanns också många andra saker i boken som jag började fundera kring.

En sådan sak är det här med självständighet kontra gemenskap. I vår del av världen är vi så väldigt måna om att barnen ska bli självständiga och oberoende. När jag läser den här boken börjar jag fundera på om det är så att vi pressar barn att vara självständiga för tidigt, och inte låter dem få utveckla den trygghet i sig själva och tillit till andra som de behöver för att stå på egna ben.

Det kapitel som jag tyckte var allra mest gripande var det om barndomens mörka sidor. Det handlade om stress, familjeproblem och andra besvärligheter och hur barn fysiskt påverkas av sådant. Måhända är barn fantastiskt anpassningsbara, men de påverkas onekligen av att gå igenom jobbigheter.

Boken är tunnare än den ser ut, eftersom den är satt med större radavstånd än vanligt och har många sidor med noter och referenser. Innehållet är trevligt och fullt av konkreta exempel, i en konverserande ton som är rolig att läsa. Däremot tyckte jag flera gånger att sammanfattning och slutsatser mot slutet av kapitlen hängde lite i luften och inte riktigt knöt ihop med exemplen.

Hur som helst tyckte jag att den var väldigt intressant. Nu ska jag bara skaffa mig Our Babies, Ourselves, den bok som kom före Kids och handlar om spädbarn.

Stickningens betydelse för moderskärleken?

I Stjärnvägar, Peter Nilsons essäbok, kan man läsa följande:

En amerikansk teknikhistoriker, Lynn White Jr., menar sig veta att barnadödligheten minskade drastiskt i Nordeuropa sedan kvinnorna lärt sig sticka barnkläder. Men utsikten att barnen kunde överleva skapade också ett annorlunda känslomässigt förhållande mellan föräldrar och barn, menar han. Moderskärleken, som den har uttryckts i vår europeiska kultur, är inte självklar utan stickningskonsten.

Jag ställer mig genast en massa frågor. Hur uttrycks moderskärleken i vår kultur till skillnad från andra? Jag vet inte så mycket om bemötandet av spädbarn i Nordeuropa varken före eller efter stickningens inträde mot slutet av medeltiden, bortsett från att det verkar vara så att de i kalla klimat har fått sova i en egen säng i stället för brevid mamman som i varmare länder (det är nog inte så bra att packa in en liten nyfödd under en massa filtar och fällar i de vuxnas säng, kan man tänka sig).

Meredith Small menar i boken Kids att man när man har hög spädbarnsdödlighet har en mer intensiv fysisk relation och lägger energin på att hålla, bära och amma i stället för att fokusera mer på att leka och uppmuntra lärande och tidiga egna initiativ som vi tenderar att göra i väst. Det där med kroppskontakt är ju viktigt för alla barn, även om man inte tror att det är omedelbard risk för livet, och att leka med barnen är nog bra för relationen även om det kanske inte skyndar på utvecklingen (jag är tveksam till det där med hur mycket det hjälper att puffa på och försöka "lära" de där allra minsta något, de lär sig alldeles själva och inte förrän hjärnan är mogen). Det är alltså inte alldeles tydligt hur stor skillnaden egentligen är.

Jag undrar. Och det vore kul att veta mer om hur det hänger ihop rent historiskt.

Barn och jobb

Nu är konferensen slut (jag kommer nog att skriva mer om den i min andra blogg), jag deltog i tre av fem dagar och hade make och dotter med mig. Det funkade jättebra, och det verkar som om fysiker är ett barnvänligt släkte för jag fick ett antal positiva kommentarer. Bland annat var det en kvinna som tyckte att det var jättebra att jag gjorde på det sättet och kunde vara med, för hon hade själv inte kunnat åka på konferenser när hennes dotter var liten. En man som hade ett barn på tio veckor sade att han saknar henne, och det förstår jag ju -- åka bort från en så liten en hel vecka.

Jag tillhör nu dem som tycker att det inte är något fel med att mamma och pappa har olika roller gentemot barnet, i alla fall i allra första början. Jag är också övertygad om att det är viktigt för anknytning och trygghet att man tar det försiktigt med separationer. Kanske är det OK att pappor åker bort en vecka, men jag tycker att min dotter som ändå är över ett halvår är för liten för att vara borta från mig en hel dag (även om hon nu skulle äta tillräckligt när pappa matar henne, men hon lever ju också mest på bröstmjölk ännu).

Och så tänker jag på ett seminarium jag var på med en gammal luttrad professor från MIT. Jag har glömt vad hon hette, men hon berättade i alla fall att hon har fyra barn och bara varit borta från labbet en dag per barn, för att föda. Det var så labbkulturen var på den tiden, och som enda kvinna hade hon liksom inte möjlighet att sätta sig på tvären om hon ville fortsätta forska. Det är ett högt pris att betala, att inte få tid att knyta an ordentligt i början. Jag är väldigt glad att jag lever nu, och har lite mindre att kämpa mot för att kunna vara både människa och fysiker.

"Ingen med en bebis på magen ljuger"

Igår var vi på konferens. Eftersom jag avskyr trängsel gillar jag inte att ha med barnvagn på tåget, och särskilt inte i rusningstid, så vi bar liten i sjal som vi brukar i såna lägen. Maken var med som barnvakt medan jag satt och lyssnade på föredrag, och det funkade jättebra.

Efteråt ville jag passa på att träffa en kompis, så jag och tjejen stannade medan maken åkte hem före oss. När vi så småningom satt på tåget och liten sov i sjalen lyckades jag med den märkliga manövern att pilla in biljetten i en springa i stolen framför där den försvann. Borta, uppslukad. Eftersom min stolthet är så mycket större än min snålhet tog jag fram plastkortet när konduktören kom förbi. De råkar ut för så många ungdomliga blufförsök, jag vet precis hur trötta de brukar bli när någon har en bortförklaring om att biljetten fanns här nyss. Hur som helst antydde jag vad jag råkat ut för och varför jag behövde betala (igen). Då sa konduktören:

-Men inte behöver du betala igen. Jag tror inte att du ljuger med en bebis på magen. Ingen med en bebis på magen ljuger.

Jag blev inte ledsen. Och liten vaknade, men somnade om igen.

Meta: bloggkartan

Nu finns jag med på bloggkatan.se, i
Uppsala.

Det är inte nyttigt att skrika

Ibland hör man faktiskt folk som påstår att man ska låta spädbarn skrika, för att det är nyttigt för dem. Det är det ju inte alls. Motiveringen att det stärker lungorna är bara något som man säger, en gammal ursäkt från den tiden då man trodde att barn skulle bli bortskämda och odrägliga om man tröstade dem. I all välmening och av omtanke om barnen härdade man sig och stod ut med skriket. Nuförtiden vet man ju att skrik är kommunikation, den mest drastiska och desperata sorten, och att det är viktigt för barnen att man svarar på deras signaler.

Någon gång är det inte mycket att göra åt skriket, som när man sitter i en bil på motorvägen och bebisen faktiskt måste vara fastspänd i bilstolen. Barnet kan också bli sjukt och ha ont och vara svårt att trösta. I andra lägen kan man oftast komma på vad som är fel och hjälpa till, och då kan man också förklara för skrikförespråkarna att det där betydde något. Jag har också samlat ihop en lista på exakt varför det inte alls är nyttigt att skrika:

• när spädbarn skriker länge kan de svälja luft, vilket kan ge ont i magen och mera skrik.
  
• syrehalten i blodet sjunker
  
• nivån av stresshormoner stiger, vilket är dåligt för immunförsvar och allt möjligt
  
• slemhinnorna och stämbanden kan ta skada, med risk att utveckla polyper
  
• gallskrik i onödan är slöseri med kraft som kunde ägnas åt att lära sig världen