Stickningens betydelse för moderskärleken?

I Stjärnvägar, Peter Nilsons essäbok, kan man läsa följande:

En amerikansk teknikhistoriker, Lynn White Jr., menar sig veta att barnadödligheten minskade drastiskt i Nordeuropa sedan kvinnorna lärt sig sticka barnkläder. Men utsikten att barnen kunde överleva skapade också ett annorlunda känslomässigt förhållande mellan föräldrar och barn, menar han. Moderskärleken, som den har uttryckts i vår europeiska kultur, är inte självklar utan stickningskonsten.

Jag ställer mig genast en massa frågor. Hur uttrycks moderskärleken i vår kultur till skillnad från andra? Jag vet inte så mycket om bemötandet av spädbarn i Nordeuropa varken före eller efter stickningens inträde mot slutet av medeltiden, bortsett från att det verkar vara så att de i kalla klimat har fått sova i en egen säng i stället för brevid mamman som i varmare länder (det är nog inte så bra att packa in en liten nyfödd under en massa filtar och fällar i de vuxnas säng, kan man tänka sig).

Meredith Small menar i boken Kids att man när man har hög spädbarnsdödlighet har en mer intensiv fysisk relation och lägger energin på att hålla, bära och amma i stället för att fokusera mer på att leka och uppmuntra lärande och tidiga egna initiativ som vi tenderar att göra i väst. Det där med kroppskontakt är ju viktigt för alla barn, även om man inte tror att det är omedelbard risk för livet, och att leka med barnen är nog bra för relationen även om det kanske inte skyndar på utvecklingen (jag är tveksam till det där med hur mycket det hjälper att puffa på och försöka "lära" de där allra minsta något, de lär sig alldeles själva och inte förrän hjärnan är mogen). Det är alltså inte alldeles tydligt hur stor skillnaden egentligen är.

Jag undrar. Och det vore kul att veta mer om hur det hänger ihop rent historiskt.