Barn och jobb

Nu är konferensen slut (jag kommer nog att skriva mer om den i min andra blogg), jag deltog i tre av fem dagar och hade make och dotter med mig. Det funkade jättebra, och det verkar som om fysiker är ett barnvänligt släkte för jag fick ett antal positiva kommentarer. Bland annat var det en kvinna som tyckte att det var jättebra att jag gjorde på det sättet och kunde vara med, för hon hade själv inte kunnat åka på konferenser när hennes dotter var liten. En man som hade ett barn på tio veckor sade att han saknar henne, och det förstår jag ju -- åka bort från en så liten en hel vecka.

Jag tillhör nu dem som tycker att det inte är något fel med att mamma och pappa har olika roller gentemot barnet, i alla fall i allra första början. Jag är också övertygad om att det är viktigt för anknytning och trygghet att man tar det försiktigt med separationer. Kanske är det OK att pappor åker bort en vecka, men jag tycker att min dotter som ändå är över ett halvår är för liten för att vara borta från mig en hel dag (även om hon nu skulle äta tillräckligt när pappa matar henne, men hon lever ju också mest på bröstmjölk ännu).

Och så tänker jag på ett seminarium jag var på med en gammal luttrad professor från MIT. Jag har glömt vad hon hette, men hon berättade i alla fall att hon har fyra barn och bara varit borta från labbet en dag per barn, för att föda. Det var så labbkulturen var på den tiden, och som enda kvinna hade hon liksom inte möjlighet att sätta sig på tvären om hon ville fortsätta forska. Det är ett högt pris att betala, att inte få tid att knyta an ordentligt i början. Jag är väldigt glad att jag lever nu, och har lite mindre att kämpa mot för att kunna vara både människa och fysiker.