Man måste leva med farligheten

Läser i SvD: Doktorn ordinerar: Ta risker.

Världen är ett farligt ställe. Förr var det normalt att genomleva sorger och besvikelser. Det kunde vara lika vanligt att familjer splittrades av att en förälder dog som det är idag med skilsmässa. Man hade helt enkelt mycket mer farligheter och sorg inpå livet redan från början. Numera skyddas man kanske en aning för mycket.

Några av mina bekanta som har småbarn har pratat om att vissa föräldrar inte låter sina barn göra något som kan leda till att de gör sig illa -- men då lär man sig aldrig vad man tål. Särskilt dåligt är det kanske när man ändå har tillgång till våld på tv, där folk klarar hur mycket som helst. Får man inte någon egen erfarenhet av vad människokroppen klarar av är det lätt att den som någon gång tar till våld inte har några spärrar. Jag vet inte om det ligger något i det, men helt klart är det så att barn inte nödvändigtvis är betjänta av att skyddas från allt.

Inte vuxna heller.

Och jag går alltid genom de mörka parkerna ensam på kvällen. Varför skulle jag inte? De är mina parker lika mycket som eventuella skummisars. Och jag kan vara en av dem som gömmer mig i mörkret jag också. Dessutom är jag en av dem som går förbi som gör att det känns som om det är folk i närheten om det skulle hända något.

Mer om The Nurture Assumption

För ett tag sedan pratade jag med en lite äldre mamma, som har barn i tonåren. Hon beskrev vad hennes döttrar brukar prata med henne om på kvällarna, och jag blev väldigt glad över att höra att de verkade ha sånt förtroende för sin mamma. Den här mamman erkände också att hon inte skulle ha pratat med sina föräldrar på det sättet när hon var i den åldern. Det går ändå att bygga upp en sån relation med sina barn att de litar på en även i den åldern då de som starkast vill ha ett eget liv. Det är hoppfullt. Jag tycker att det skulle vara skönt om inte barnen behövde upprätthålla så stort avstånd mellan livet hemma och livet utanför, och att de till exempel kan berätta om de har problem med kompisar.

Judith Rich Harris, som skrivit The Nurture Assumption jag skrev om i förra inlägget, beskriver hur hon var utfryst under fyra år och hur det förändrade hennes personlighet. Men hon berättade ingenting för sina föräldrar. Det är ett av hennes exempel på hur hemmets värld och världen utanför inte blandas i vår kultur (alltså hennes, vit välbärgad amerikansk medelklass, som väl ändå inte är alltför olik den miljö jag känner). Det här är väl en av de punkter där jag inte är övertygad av Harris resonemang, det är inte alls nödvändigt att det blir på det sättet.

I stort sett kan jag säga att den här boken har inte ändrat min syn på det här med barn och föräldrar egentligen, men däremot har den gett mig några tankeställare vad gäller grupper och deras betydelse. Dessutom har jag börjat fundera lite på vad som egentligen gör att man blir som man blir.

Jag har börjat läsa nyheterna annorlunda också. När det skrivs om betyg i skolan, eller om ungdomsbrottslighet, eller om övervikt bland barn, är det alltid med en förvånansvärd blindhet för vad grupperna barn umgås i betyder. Problemen diskuteras nästan alltid som om det
antingen är en fråga om isolerade individers beteende eller också om problem i hemmet. Jag har helt enkelt blivit medveten om "the nurture assumption", att man förutsätter att det är föräldrarnas uppfostran och exempel som avgör (snarare än generna och den vidare sociala omgivningen).

Föräldrar och hemmiljö betyder mycket, inte minst för hur barn mår, men efter att ha läst den här boken kommer jag nog att vara på min vakt när antagandet dyker upp att hemmet skulle definiera hur man beter sig på andra platser och i andra sammanhang.

En annan bieffekt av att ha läst den här boken är att jag inbillar mig att jag blivit mindre naiv när det handlar om vetenskapliga resultat inom forskning på människor. Det är en rätt komplicerad historia att verkligen utröna vad som är orsak och verkan, inte alls som med fysikexperiment.

Andra bloggar om: barn, uppfostran, relationer.