Har precis läst Här är jag! Vem är du? av Jesper Juul. Intressanta tankar om gränser och respekt. Att sätta gränser ska inte vara att begränsa, utan att ge möjligheter för gemenskap genom att avgränsa och definiera sig själv. Det här med att uttrycka sig i "jagbudskap" har jag stött på många gånger, till exempel i form av giraffspråk. Den här boken har dock en lite annan vinkling på det hela, och en sympatisk ton. Det bygger på respekt för både föräldrar och barn och balans i familjen.

Boken är liten och går snabbt att komma igenom -- jag kommer förmodligen att läsa den flera gånger så småningom. Det finns en del ganska konkreta tips i den, som till exempel att ge ett barn några minuter på sig att ställa om sig ifall det inte vill samma sak som föräldern, så kan det gå lättare att komma överens.

En sak som verkligen fastnade i medvetandet vid första läsningen var det här med att det är fullständigt OK att bli arg och ledsen ibland. Juul menar att när man ger sig in i långa förhandlingar för att barnet ska hålla med om att det är bäst att inte äta glass just nu, då lämnar man mycket av ansvaret för konfrontationen på barnet i stället för att ta det själv. Det är rimligt att föräldern tar ansvaret och inte försöker vänta ut "rätt svar". Att bli arg eller besviken är en rimlig reaktion från barnet, och det är inte farligt att visa det och vara ledsen färdigt innan man går vidare.

När jag var liten kände jag mig sällan så missförstådd som när jag inte fick vara arg eller ledsen. Det hände inte ofta, men ibland tappade någon vuxen tålamodet med den stora barnaskaran och sade att "nu ska ni vara vänner", eller "det finns inget att vara ledsen för", och då blir man ju dubbelt irriterad eftersom man dessutom fick en oförstående vuxens reaktion att reagera på. Mycket bättre när man fick vara ledsen eller sur en liten stund, det gick över mycket fortare. Det är värre att förlora känslan av kontakt och förtroende för en förälder än att mista en glass, faktiskt. "Jag förstår att du är arg, men nu är det så här" är ett bättre svar än "nu ska du inte vara arg".

Andra bloggar om: böcker, Jesper Juul, barn, uppfostran, känslor.

Den lilla empaten

Häromdagen ville inte lillan sova middag. Det var jättebesvärligt. Vi bar och bar, och körde henne i vagnen, och sjöng för henne. Ingenting hjälpte och hon blev bara tröttare och grinigare.

Det hade varit lätt att sedan skylla allt på henne. Klart att det blev en dålig dag när hon höll på så där! Men när jag tänkte tillbaka var det bara alltför tydligt vad som egentligen pågick. Det var faktiskt jag som var stressad och på dåligt humör först, och det var kanske inte så konstigt att hon inte kunde koppla av då.

Man säger ju att barn är experter på att uppfatta sinnesstämningar och läsa av sina föräldrar. Kanske har jag underskattat effekten av hur jag själv mår. Sedan jag blev mamma har jag visserligen mått i stort sett jättebra, och varit mycket lugnare och gladare än innan. Jag ska nog passa på att odla det, och lära mig parera stress och prioritera saker.

För övrigt har hon lärt sig gå! Ännu rätt försiktigt och tvekande, men hon går. Det är jättekul, och vi studerar fascinerat framstegen.