The Nurture Assumption
Jag har börjat läsa The Nurture Assumption av Judith Rich Harris. Här finns en bra sammanfattning och diskussion av boken.
Tesen verkar vara att föräldrar, tvärtemot vad man allmänt anser i vår kultur, faktiskt inte har särskilt stor påverkan på hur barns personlighet utvecklas. Vem man blir som människa beror inte på uppfostran, man formas mycket mer av intrycken utanför hemmet och av samspelet med andra barn.
Jag har inte läst så långt ännu, men jag känner mig lite märkligt kluven inför detta. Dels rimmar det hela väldigt väl med min allmänna attityd att barn inte är något man skapar utan något man får, att ett barn är en person från början som man måste bemöta som den det är och inte försöka trycka in i sin uppfattning om vem det borde vara. Å andra sidan är författarens sätt att berätta om sin tes ganska nedslående eftersom det känns som om hon säger att man inte spelar någon roll (det hjälper inte riktigt att hon då och då försäkrar att det visst är viktigt med den tidiga inlärningen och med relationerna i hemmet). Det är liksom inte särskilt bekräftande om man är förälder själv. Fast det där med hur man ska se på föräldrarollen kanske kommer senare.
Det är alltså mest tonen i boken som jag tycker känns lite raljerande. Men den är ju inte skriven för att vara uppbygglig, som de flesta böcker för föräldrar är, utan för att ifrågasätta en del antaganden man ofta gör utan att de är motiverade.
Det är i alla fall väldigt spännande läsning. Alla har vi varit små, och det handlar rätt mycket om den mänskliga naturen och vad det är som gör att vi är som vi är.
Tesen verkar vara att föräldrar, tvärtemot vad man allmänt anser i vår kultur, faktiskt inte har särskilt stor påverkan på hur barns personlighet utvecklas. Vem man blir som människa beror inte på uppfostran, man formas mycket mer av intrycken utanför hemmet och av samspelet med andra barn.
Jag har inte läst så långt ännu, men jag känner mig lite märkligt kluven inför detta. Dels rimmar det hela väldigt väl med min allmänna attityd att barn inte är något man skapar utan något man får, att ett barn är en person från början som man måste bemöta som den det är och inte försöka trycka in i sin uppfattning om vem det borde vara. Å andra sidan är författarens sätt att berätta om sin tes ganska nedslående eftersom det känns som om hon säger att man inte spelar någon roll (det hjälper inte riktigt att hon då och då försäkrar att det visst är viktigt med den tidiga inlärningen och med relationerna i hemmet). Det är liksom inte särskilt bekräftande om man är förälder själv. Fast det där med hur man ska se på föräldrarollen kanske kommer senare.
Det är alltså mest tonen i boken som jag tycker känns lite raljerande. Men den är ju inte skriven för att vara uppbygglig, som de flesta böcker för föräldrar är, utan för att ifrågasätta en del antaganden man ofta gör utan att de är motiverade.
Det är i alla fall väldigt spännande läsning. Alla har vi varit små, och det handlar rätt mycket om den mänskliga naturen och vad det är som gör att vi är som vi är.
posted by Åka at
19:46
|
3 comments
