Man måste leva med farligheten

Läser i SvD: Doktorn ordinerar: Ta risker.

Världen är ett farligt ställe. Förr var det normalt att genomleva sorger och besvikelser. Det kunde vara lika vanligt att familjer splittrades av att en förälder dog som det är idag med skilsmässa. Man hade helt enkelt mycket mer farligheter och sorg inpå livet redan från början. Numera skyddas man kanske en aning för mycket.

Några av mina bekanta som har småbarn har pratat om att vissa föräldrar inte låter sina barn göra något som kan leda till att de gör sig illa -- men då lär man sig aldrig vad man tål. Särskilt dåligt är det kanske när man ändå har tillgång till våld på tv, där folk klarar hur mycket som helst. Får man inte någon egen erfarenhet av vad människokroppen klarar av är det lätt att den som någon gång tar till våld inte har några spärrar. Jag vet inte om det ligger något i det, men helt klart är det så att barn inte nödvändigtvis är betjänta av att skyddas från allt.

Inte vuxna heller.

Och jag går alltid genom de mörka parkerna ensam på kvällen. Varför skulle jag inte? De är mina parker lika mycket som eventuella skummisars. Och jag kan vara en av dem som gömmer mig i mörkret jag också. Dessutom är jag en av dem som går förbi som gör att det känns som om det är folk i närheten om det skulle hända något.