Barnklädsel m m ur uppslagsverk från 1941

Hemma hos min mormor bläddrade jag i uppslagsverket Hem och hushåll, bandet om Våra barns vård av Kj. Otto af Klercker: "F. D. Professor i pediatrik vid Lunds universitet". Det var riktigt skoj.

I kapitlet "Spädbarnets klädedräkt" fick jag lite inblick i hur det där med att linda barn kunde gå till i antiken. Jag har aldrig riktigt begripit hur det där skulle göras, så det var intressant att läsa.

Lindan var i äldre tider ett med spädbarnsklädseln till den grad samhörigt plagg, att "lindebarn" blev den vanliga beteckningen för barnet i första levnadsåret. Seden med lindningen är sannolikt urgammal. Vi finna den fullt utbildad i antiken. En i Rom verksam läkare, Soranus (omkr. år 100 e.Kr.) har i en tydligen för barnmorskor skriven handledning lämnat en mycket noggrann beskrivning på, hur ett nyfött barn dåförtiden skulle klädas. Enligt denna skulle med en 3-4 finger bred yllebinda först armarna inlindas från fingrarna ända upp till axelhålan, därefter skulle lindan föras runt bröstkorgen, och på samma sätt de nedre extremiteterna var för sig inlindas från tårna upp till höften, varefter de sträckta armarna skulle läggas intill bålen och de likaledes sträckta benen intill varandra och slutligen hela barnet inlindas i ytterligare en linda från bröstet ned till fötterna. Detta sätt att genom lindning hålla barnet orörligt fjättrat i sträckställning tillämpades, mer eller mindre strängt genomfört, århundraden framåt för att först i våra dagar fullt medvetet ersättas av en lösare klädsel, som lämnar armarna fullt fria och tillåter fri rörlighet av benen.

Denna friare klädsel skulle enligt denna bok bestå av skjorta, tröja och blöja, och utanpå det en "mantel" av flanell, alltihop sammanhållet av en gördel med knytband. När barnet började bli lite mer vaket och rörligt skulle manteln ersättas med en sparkpåse, och när det uppvisade tendenser att vilja röra sig mer och kanske krypa skulle det i stället få byxor och strumpor, eller en hel krypdräkt.

Det som är intressant med blöjorna tycker jag är att de enligt denna bok gjordes kvadratiska i bomullstyg och veks i en enkel triangel. Den "origamivikning" som verkar vara vanligast för vikblöjor numera ger ju fler lager på mitten, och för mig verkar det väldigt mycket mer praktiskt. Det blir ju ändå genomblött, och man vill ju gärna ha de där extra absorberande lagren. Man hade inte blöjbyxor utanpå heller, som väl är det vanligaste numera, så det måste verkligen ha blivit nödvändigt att byta kläder och sängkläder då och då också. (Med bra blöjbyxor och tillräckligt stora blöjor, och tillgång till tvättmaskin förstås, tycker jag att tygblöjor är nästan lika enkelt som engångsblöjor.)

Det var väl därför man ville bli av med blöjorna så snart som möjligt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om den typ av pottning som rekommenderades i kapitlet "Uppfostran i spädbarnsåldern". Det påminner om hur en del gör det där med EC. Visserligen tilltrodde man inte barnet någon egen förmåga att tala om sina behov, men jag kan tänka mig att barnsköterskor fick lite känsla för sådant ändå. Lite intressant fläkt av tidens synp på barn får man i uttrycket "dressyr", vilket är precis den sortens sak som kan vara skojigt att förfasa sig över på lite distans.

Såsom förut omtalats börjar barnet redan i andra levnadskvartalet bli tillgängigt för dressyr. Det är därför all anledning att nu söka lära barnet regelbundenhet i fråga om urinering och avföring för att så fort som möjligt få det att hålla sig torrt och snyggt. Det har förut också framhållits, att det härvid gäller, att sköterskan håller fram barnet strax före sådana tillfällen, då barnet brukar blöta eller orena på sig. Genom att den ofrivilliga uttömningen får ske i samma situation gång efter gång utbildas, som nämnt, en nära anknytning till denna, så att uttömning kommer i gång, så fort barnet försättes i situationen, och att slutligen även omvänt denna endast med svårighet kan utlösas i andra situationer.

Författaren förklarar vidare hur man kan börja använda potta ("nattkärl") när barnet kan sitta på den. Det är en ganska ingående diskussion.

Det brukar talas om hur man förr starkt avrådde mammor från att ta upp sitt barn "i tid och otid". I ett av de stycken i denna bok som handlar om detta fick jag reda på lite senare bud om det där med bruket av vagga och synen på det. Enligt professor Klercker var det här med vaggning alldeles fel och skadligt.

Skrik och oro efter eller mellan målen bruka ej sällan föranleda oroliga mödrar att vidtaga mindre lämpliga åtgärder för att få barnet lugnt och tyst. Hos alla folk ha också diverse medel i dylikt syfte varit i bruk. Vi behöva blott erinra om alla former av vaggning. Vaggan är viss erligen sedan länge ur bruk hos oss liksom hos andra kulturfolk, men förvisso icke vaggningen eller därmed jämförliga skakrörelser av barnvagnen eller av barnet på sköterskans armar, skakningar som säkerligen många gånger bli väl så häftiga som någonsin i vaggan och därför icke äro mindre förkastliga än denna.

Det måste ändå ha varit många som använde vaggor, för så vitt jag vet har vaggorna aldrig riktigt fallit ur bruk. Jag har läst i en alldeles ny bok att man hellre bör ha en sådan som vaggar längsmed än på tvären, och då måste det ju finnas folk som använder vagga. Och att vagga i vagnen är lättare än någonsin, med bra fjädring och mjuka lufthjul. Fast egentligen är det ju så att barn vill bli burna, det är ett biologiskt behov av närhet, och att vaggning lugnar dem beror nog på att det påminner om rörelserna när man blir buren i famnen. (Åtminstone låter den förklaringen mycket rimlig.)