Lite om symbios och anknytning

I boken I huvudet på din bebis (se förlagets sida om boken, jag återkommer med en recension när jag får tid) står det att den symbios man brukar prata om, mellan mamma och barn under det första halvåret, inte finns. Man menar att barnets sociala förmåga är ett tecken på att det vet att det är ensamt och därför söker kontakt. Om det var så att det trodde att det var en del av mamman skulle det inte behöva göra något, och skulle inte kunna känna sig ensamt.

En nyfödd kan väl inte göra så detaljerade kalkyler över saken, men jag tycker ändå att detta resonemang verkar rimligt. Utan att ha läst på mer om det skulle jag vilja spekulera i om det inte är så att den här tanken om symbios kommer ifrån mammans upplevelse. Jag tycker att det verkar ganska vanligt att nyblivna mammor upplever det där med att känna sig som ett med sitt barn. Sedan projicerar man känslan på barnet och tänker sig att det känner likadant. Men det är ju faktiskt så att relationen mellan förälder och barn inte är symmetrisk, så den behöver inte vara det i detta fall heller.

Jag tycker att många resonemang om anknytning också haltar på det här planet. Egentligen är väl anknytning två olika processer -- föräldrarna som ska knyta an till barnet och barnet som ska knyta an till föräldrarna. De här processerna hänger förstås ihop, men de verkar inte gå i samma takt och har kanske lite olika förlopp.

Själv tycker jag att ganska mycket av mitt eget instinktiva beteende när dottern var nyfödd kändes som om det hade att göra med att jag skulle knyta an till henne, ta henne till mig känslomässigt som en ny del i mitt liv. Lite som när man är seriöst förälskad. För närvarande har jag privilegiet att observera den delen av anknytningsbeteendet från hennes sida som brukar kallas "separationsångestfasen". Det är intressant att se hur hon kollar in andra människor försiktigt och stämmer av med hur jag eller hennes pappa reagerar och beter oss. Hon är ganska frimodig och tar sig gärna iväg på ganska långa upptäcksfärder i andra rum (hon kryper nu) eller andra änden av gräsmattan, men hon vill gärna ha koll på var vi befinner oss och blir arg eller i värsta fall rädd om andra människor skär av kontakten. Jag tycker att jag känner igen det där lite, från hur stressad jag kunde känna mig alldeles i början om jag hade henne utom syn- och hörhåll mer än en halvtimme eller så.