Sova

Det där med att ha en separat säng till bebisen verkar väldigt krångligt, och även om vissa experter då och då rekommenderar det skulle jag personligen säga att det är bättre att samsova (men man ska förstås göra det säkert). Jag provade när vi var bortresta när hon var ungefär två månader att ha henne i en annan säng, men det gjorde ju bara att jag fick kliva upp flera gånger på natten och inte blev utsövd. Så länge vi har sovit ihop har jag bara känt mig trött några få morgnar då och då, i samband med att vi varit sjuka eller något annat trassel. Vaknar hon kan jag oftast trösta och söva om utan att vakna till särskilt mycket själv, och dessutom verkar R. vakna oftare och mer om hon är en bit bort.

Anna Toss har skrivit om att sova tillsammans, tydligen som en reaktion på mitt inlägg om vaggornas inträde. Det kanske verkade som om jag var skeptisk till att sova med barn, men det är jag ju inte. Jag ville bara berätta lite kulturhistoriska ledtrådar jag snubblat över, som kan hjälpa till att förstå varför man i vår kultur ofta ansett att barnet ska sova för sig självt. Det var alltså en kampanj från myndighetshåll på 1600-talet, att barn skulle ligga i en vagga för att man inte skulle kunna ligga ihjäl det med flit och sedan påstå att det var ett misstag, sånt som händer.

Jag tänkte bygga in massa fina länkar om samsovning här, men jag är trött och orkar inte riktigt, så jag nöjer mig med att hänvisa till Anna Toss, så kan man läsa vidare därifrån.