Barn och föräldrar i Annien

2007-01-25

The Nurture Assumption

Jag har börjat läsa The Nurture Assumption av Judith Rich Harris. Här finns en bra sammanfattning och diskussion av boken.

Tesen verkar vara att föräldrar, tvärtemot vad man allmänt anser i vår kultur, faktiskt inte har särskilt stor påverkan på hur barns personlighet utvecklas. Vem man blir som människa beror inte på uppfostran, man formas mycket mer av intrycken utanför hemmet och av samspelet med andra barn.

Jag har inte läst så långt ännu, men jag känner mig lite märkligt kluven inför detta. Dels rimmar det hela väldigt väl med min allmänna attityd att barn inte är något man skapar utan något man får, att ett barn är en person från början som man måste bemöta som den det är och inte försöka trycka in i sin uppfattning om vem det borde vara. Å andra sidan är författarens sätt att berätta om sin tes ganska nedslående eftersom det känns som om hon säger att man inte spelar någon roll (det hjälper inte riktigt att hon då och då försäkrar att det visst är viktigt med den tidiga inlärningen och med relationerna i hemmet). Det är liksom inte särskilt bekräftande om man är förälder själv. Fast det där med hur man ska se på föräldrarollen kanske kommer senare.

Det är alltså mest tonen i boken som jag tycker känns lite raljerande. Men den är ju inte skriven för att vara uppbygglig, som de flesta böcker för föräldrar är, utan för att ifrågasätta en del antaganden man ofta gör utan att de är motiverade.

Det är i alla fall väldigt spännande läsning. Alla har vi varit små, och det handlar rätt mycket om den mänskliga naturen och vad det är som gör att vi är som vi är.

3 Comments:

  • en av de mest spännande bitarna tycker jag oxå :-) Väldigt tydligt är ändå att man tar inryck av rollspelen hemma och infogar dem automatiskt (mer eller mindre) i sitt eget beteende och sina egna relationer senare i livet. Syskon som konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet kommer därför att utveckla vissa känslorelaterade beteenden som eg. inte alls är bra för samhället i stort!
    Tänk om alla verkligen kunde känna sig djupt älskade? vilken skillnad det skulle bli...

    By Anonymous Anonym, at 27 januari, 2007 10:35  

  • Jag har inte läst hennes bok, eller något annat av författaren heller dör den delen. Jag minns att några av mina kurskamrater läste den när vi läste utvecklingspsykologi och att deras slutsats var liksom Richard Niolon, Ph.D. (som du länkade till) att Harris överförenklar den mycket komplexa process det är för en människa att växa upp från barn till vuxen. Dessutom blev jag ganska avtänd redan från början när jag fick en stark känsla av att Harris ansåg att hon revolutionerat utvecklingspsykologin. Alla revolutionärer är ju inte riktigt det...

    Även om det är intressant att läsa din blog om Harris så kommer jag nog inte att läsa boken själv. Just nu är jag mer intresserad av att läsa om ungdomar med social fobi för det är ett stort problem, oavsett om det är föräldrarnas eller kompisarnas "fel". :)

    By Blogger Andreas Björklind, at 04 mars, 2007 17:26  

  • Tack för kommentaren, Andreas! Det är ju ofta så att jag när jag läser en bok blir väldigt "indragen" i författarens tankar. Det tar ett tag efter att jag lagt boken ifrån mig innan jag vet vad jag tycker, riktigt. Det var en intressant bok, och det jag skrev i posten efter denna gäller nog ändå, men så här i efterhand har jag blivit än mer övertygad om att det inte är så skarpa gränser mellan världarna inom och utanför hemmet. Man tar med sig en hel del åt båda hållen. Särskilt om man har goda relationer på bägge sidor.

    By Blogger Åka, at 04 mars, 2007 17:46  

Skicka en kommentar

<< Home