När jag var gravid var det jag oroade mig för mest att jag skulle reduceras till enbart mamma, att alla skulle säga oh! och ah! och bara titta på bebisen medan jag själv reducerades till bihang och serviceinrättning. Jag hade inget emot tanken på att sköta ett barn dygnet runt och alltid ha en viss roll gentemot barnet -- däremot var jag rädd för att ingen annan längre skulle bry sig om mig för att jag var
jag. Jag delade med mig av min oro till en tjej som nyss blivit mamma, och hon ville trösta mig med att försäkra att jag inte skulle vilja prata om något annat än barn. Naturligtvis hjälpte inte det direkt.
Farhågorna har delvis besannats, men det är inte så illa ändå. Jag accepterar att det i vissa sammanhang inte finns något annat vettigt jag kan prata med folk om, att det finns personer jag har svårt att föra någon konversation med om något annat. Det gäller förstås att försöka hålla det på en allmän och ofarlig nivå, till exempel till att handla om motoriska framsteg och annat som det inte kan finnas någon kontrovers kring. På sätt och vis kan man säga att jag håller på att lära mig kallprata, att prata om vädret fast inte om vädret.
Samtidigt finns mina vänner kvar, och mina intressen, och det verkar inte som om särskilt mycket har ändrats där. Jag är faktiskt väldigt nöjd med tillvaron.
