Barnklädsel m m ur uppslagsverk från 1941

Hemma hos min mormor bläddrade jag i uppslagsverket Hem och hushåll, bandet om Våra barns vård av Kj. Otto af Klercker: "F. D. Professor i pediatrik vid Lunds universitet". Det var riktigt skoj.

I kapitlet "Spädbarnets klädedräkt" fick jag lite inblick i hur det där med att linda barn kunde gå till i antiken. Jag har aldrig riktigt begripit hur det där skulle göras, så det var intressant att läsa.

Lindan var i äldre tider ett med spädbarnsklädseln till den grad samhörigt plagg, att "lindebarn" blev den vanliga beteckningen för barnet i första levnadsåret. Seden med lindningen är sannolikt urgammal. Vi finna den fullt utbildad i antiken. En i Rom verksam läkare, Soranus (omkr. år 100 e.Kr.) har i en tydligen för barnmorskor skriven handledning lämnat en mycket noggrann beskrivning på, hur ett nyfött barn dåförtiden skulle klädas. Enligt denna skulle med en 3-4 finger bred yllebinda först armarna inlindas från fingrarna ända upp till axelhålan, därefter skulle lindan föras runt bröstkorgen, och på samma sätt de nedre extremiteterna var för sig inlindas från tårna upp till höften, varefter de sträckta armarna skulle läggas intill bålen och de likaledes sträckta benen intill varandra och slutligen hela barnet inlindas i ytterligare en linda från bröstet ned till fötterna. Detta sätt att genom lindning hålla barnet orörligt fjättrat i sträckställning tillämpades, mer eller mindre strängt genomfört, århundraden framåt för att först i våra dagar fullt medvetet ersättas av en lösare klädsel, som lämnar armarna fullt fria och tillåter fri rörlighet av benen.

Denna friare klädsel skulle enligt denna bok bestå av skjorta, tröja och blöja, och utanpå det en "mantel" av flanell, alltihop sammanhållet av en gördel med knytband. När barnet började bli lite mer vaket och rörligt skulle manteln ersättas med en sparkpåse, och när det uppvisade tendenser att vilja röra sig mer och kanske krypa skulle det i stället få byxor och strumpor, eller en hel krypdräkt.

Det som är intressant med blöjorna tycker jag är att de enligt denna bok gjordes kvadratiska i bomullstyg och veks i en enkel triangel. Den "origamivikning" som verkar vara vanligast för vikblöjor numera ger ju fler lager på mitten, och för mig verkar det väldigt mycket mer praktiskt. Det blir ju ändå genomblött, och man vill ju gärna ha de där extra absorberande lagren. Man hade inte blöjbyxor utanpå heller, som väl är det vanligaste numera, så det måste verkligen ha blivit nödvändigt att byta kläder och sängkläder då och då också. (Med bra blöjbyxor och tillräckligt stora blöjor, och tillgång till tvättmaskin förstås, tycker jag att tygblöjor är nästan lika enkelt som engångsblöjor.)

Det var väl därför man ville bli av med blöjorna så snart som möjligt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om den typ av pottning som rekommenderades i kapitlet "Uppfostran i spädbarnsåldern". Det påminner om hur en del gör det där med EC. Visserligen tilltrodde man inte barnet någon egen förmåga att tala om sina behov, men jag kan tänka mig att barnsköterskor fick lite känsla för sådant ändå. Lite intressant fläkt av tidens synp på barn får man i uttrycket "dressyr", vilket är precis den sortens sak som kan vara skojigt att förfasa sig över på lite distans.

Såsom förut omtalats börjar barnet redan i andra levnadskvartalet bli tillgängigt för dressyr. Det är därför all anledning att nu söka lära barnet regelbundenhet i fråga om urinering och avföring för att så fort som möjligt få det att hålla sig torrt och snyggt. Det har förut också framhållits, att det härvid gäller, att sköterskan håller fram barnet strax före sådana tillfällen, då barnet brukar blöta eller orena på sig. Genom att den ofrivilliga uttömningen får ske i samma situation gång efter gång utbildas, som nämnt, en nära anknytning till denna, så att uttömning kommer i gång, så fort barnet försättes i situationen, och att slutligen även omvänt denna endast med svårighet kan utlösas i andra situationer.

Författaren förklarar vidare hur man kan börja använda potta ("nattkärl") när barnet kan sitta på den. Det är en ganska ingående diskussion.

Det brukar talas om hur man förr starkt avrådde mammor från att ta upp sitt barn "i tid och otid". I ett av de stycken i denna bok som handlar om detta fick jag reda på lite senare bud om det där med bruket av vagga och synen på det. Enligt professor Klercker var det här med vaggning alldeles fel och skadligt.

Skrik och oro efter eller mellan målen bruka ej sällan föranleda oroliga mödrar att vidtaga mindre lämpliga åtgärder för att få barnet lugnt och tyst. Hos alla folk ha också diverse medel i dylikt syfte varit i bruk. Vi behöva blott erinra om alla former av vaggning. Vaggan är viss erligen sedan länge ur bruk hos oss liksom hos andra kulturfolk, men förvisso icke vaggningen eller därmed jämförliga skakrörelser av barnvagnen eller av barnet på sköterskans armar, skakningar som säkerligen många gånger bli väl så häftiga som någonsin i vaggan och därför icke äro mindre förkastliga än denna.

Det måste ändå ha varit många som använde vaggor, för så vitt jag vet har vaggorna aldrig riktigt fallit ur bruk. Jag har läst i en alldeles ny bok att man hellre bör ha en sådan som vaggar längsmed än på tvären, och då måste det ju finnas folk som använder vagga. Och att vagga i vagnen är lättare än någonsin, med bra fjädring och mjuka lufthjul. Fast egentligen är det ju så att barn vill bli burna, det är ett biologiskt behov av närhet, och att vaggning lugnar dem beror nog på att det påminner om rörelserna när man blir buren i famnen. (Åtminstone låter den förklaringen mycket rimlig.)

Lite om symbios och anknytning

I boken I huvudet på din bebis (se förlagets sida om boken, jag återkommer med en recension när jag får tid) står det att den symbios man brukar prata om, mellan mamma och barn under det första halvåret, inte finns. Man menar att barnets sociala förmåga är ett tecken på att det vet att det är ensamt och därför söker kontakt. Om det var så att det trodde att det var en del av mamman skulle det inte behöva göra något, och skulle inte kunna känna sig ensamt.

En nyfödd kan väl inte göra så detaljerade kalkyler över saken, men jag tycker ändå att detta resonemang verkar rimligt. Utan att ha läst på mer om det skulle jag vilja spekulera i om det inte är så att den här tanken om symbios kommer ifrån mammans upplevelse. Jag tycker att det verkar ganska vanligt att nyblivna mammor upplever det där med att känna sig som ett med sitt barn. Sedan projicerar man känslan på barnet och tänker sig att det känner likadant. Men det är ju faktiskt så att relationen mellan förälder och barn inte är symmetrisk, så den behöver inte vara det i detta fall heller.

Jag tycker att många resonemang om anknytning också haltar på det här planet. Egentligen är väl anknytning två olika processer -- föräldrarna som ska knyta an till barnet och barnet som ska knyta an till föräldrarna. De här processerna hänger förstås ihop, men de verkar inte gå i samma takt och har kanske lite olika förlopp.

Själv tycker jag att ganska mycket av mitt eget instinktiva beteende när dottern var nyfödd kändes som om det hade att göra med att jag skulle knyta an till henne, ta henne till mig känslomässigt som en ny del i mitt liv. Lite som när man är seriöst förälskad. För närvarande har jag privilegiet att observera den delen av anknytningsbeteendet från hennes sida som brukar kallas "separationsångestfasen". Det är intressant att se hur hon kollar in andra människor försiktigt och stämmer av med hur jag eller hennes pappa reagerar och beter oss. Hon är ganska frimodig och tar sig gärna iväg på ganska långa upptäcksfärder i andra rum (hon kryper nu) eller andra änden av gräsmattan, men hon vill gärna ha koll på var vi befinner oss och blir arg eller i värsta fall rädd om andra människor skär av kontakten. Jag tycker att jag känner igen det där lite, från hur stressad jag kunde känna mig alldeles i början om jag hade henne utom syn- och hörhåll mer än en halvtimme eller så.