Entusiasm!

Ibland avundas jag tvååringens entusiasm. Något sådant som att åka i barnsitsen bak på mammas cykel kan vara så kul att hon hoppar upp och ner och sen pratar om det i flera dagar. En ny Bamse-tidning är så fint att man måste dansa! Hon kan förstås bli väldigt arg och ledsen också, när saker inte blir som hon vill (men som tur är har hon rätt lättsamt temperament och är lätt att trösta och distrahera).

Så småningom vänjer man sig vid det mesta. I värsta fall blir man helt blasé till slut, oförmögen att uppskatta saker alls. Det är nog värt att försöka behålla en del av den där barnsliga förmågan att verkligen bry sig om små roliga saker.

Om barn och stress

Jag kommer verkligen ihåg hur ödsligt allt kunde kännas ibland i slutet av sommarloven, i alla fall mellan fyran och nian ungefär. Ingenting var kul längre. Jag bläddrade håglöst i böcker, gick på planlösa strövtåg i skogen. Hade tråkigt, och blev retlig och sur. Annars brukade jag tycka om att vara för mig själv och läsa, skriva eller fantisera ihop komplicerade sagoberättelser. Nu kändes ingenting intressant längre. Jag tänker nu att jag nog var understimulerad. När ingenting hände och det var helt upp till mig att fylla dagarna, då tappade jag lusten efter några veckor. Jag träffade i stort sett inga jämnåriga, och fick ganska lite yttre stimulans.

Sånt här är nog svårt för vuxna att se och genomskåda. Det är en tanke jag fick många gånger när jag läste Om barn och stress av Ylva Ellneby. Det är en väldigt praktiskt vinklad bok som handlar om hur man håller koll på stressfaktorer, och vad man kan göra för att hjälpa barn att inte bli stressade. Det är inte bra med för mycket aktiviteter, men inte med för lite heller. Problemet är nog ofta att barn inte själva vet vad stress är och de har svårt att beskriva hur de känner sig och vad som är fel.

Själv visste jag inte förrän för några år sedan hur jag märkte att jag själv var stressad. Insikten jag fick var att man kan vara stressad fastän man inte jäktar och skyndar sig. Man kan vara jättelångsam och ändå stressad. Om man som vuxen inte förstår sig på sina egna stressreaktioner kan man väl inte begära att barn ska göra det utan att få hjälp med det.

Det är nog väldigt viktigt att tänka på sånt här när man har med barn att göra.

Boken riktar sig mest till förskollärare, det är flera kapitel som handlar om hur man kan göra dagismiljön mindre stressande och hur man i grupp kan lära barn att varva ner. Det är förstås intressant för föräldrar också, och det mesta av boken är ganska allmängiltigt. Framför allt finns det mycket tips om vad man kan vara observant på och hur man kan motverka och förebygga stress. Det är nog nyttigt för många föräldrar och andra vuxna också, det är ju inte bara barn som behöver lära sig att varva ner.

Jag lär mig väldigt mycket om mig själv av att vara mamma!

Andra bloggar om: barn, stress, dagis.

Föräldraskapets vedermödor

Från The Clan Corporate av Charles Stross:

The idea of bringing up children didn't fill her with enthusiasm; she'd seen friends turned old before their days by the workload of diaper changes and late-night feedings.

Själv tycker jag inte alls att föräldraskapet har fått mig att åldras i förtid. Snarare känner jag mig mer harmonisk och glad än innan.

Och jag hann i alla fall få ett barn före trettio, även om det var efter lång tids försök.

Man måste leva med farligheten

Läser i SvD: Doktorn ordinerar: Ta risker.

Världen är ett farligt ställe. Förr var det normalt att genomleva sorger och besvikelser. Det kunde vara lika vanligt att familjer splittrades av att en förälder dog som det är idag med skilsmässa. Man hade helt enkelt mycket mer farligheter och sorg inpå livet redan från början. Numera skyddas man kanske en aning för mycket.

Några av mina bekanta som har småbarn har pratat om att vissa föräldrar inte låter sina barn göra något som kan leda till att de gör sig illa -- men då lär man sig aldrig vad man tål. Särskilt dåligt är det kanske när man ändå har tillgång till våld på tv, där folk klarar hur mycket som helst. Får man inte någon egen erfarenhet av vad människokroppen klarar av är det lätt att den som någon gång tar till våld inte har några spärrar. Jag vet inte om det ligger något i det, men helt klart är det så att barn inte nödvändigtvis är betjänta av att skyddas från allt.

Inte vuxna heller.

Och jag går alltid genom de mörka parkerna ensam på kvällen. Varför skulle jag inte? De är mina parker lika mycket som eventuella skummisars. Och jag kan vara en av dem som gömmer mig i mörkret jag också. Dessutom är jag en av dem som går förbi som gör att det känns som om det är folk i närheten om det skulle hända något.

Mer om The Nurture Assumption

För ett tag sedan pratade jag med en lite äldre mamma, som har barn i tonåren. Hon beskrev vad hennes döttrar brukar prata med henne om på kvällarna, och jag blev väldigt glad över att höra att de verkade ha sånt förtroende för sin mamma. Den här mamman erkände också att hon inte skulle ha pratat med sina föräldrar på det sättet när hon var i den åldern. Det går ändå att bygga upp en sån relation med sina barn att de litar på en även i den åldern då de som starkast vill ha ett eget liv. Det är hoppfullt. Jag tycker att det skulle vara skönt om inte barnen behövde upprätthålla så stort avstånd mellan livet hemma och livet utanför, och att de till exempel kan berätta om de har problem med kompisar.

Judith Rich Harris, som skrivit The Nurture Assumption jag skrev om i förra inlägget, beskriver hur hon var utfryst under fyra år och hur det förändrade hennes personlighet. Men hon berättade ingenting för sina föräldrar. Det är ett av hennes exempel på hur hemmets värld och världen utanför inte blandas i vår kultur (alltså hennes, vit välbärgad amerikansk medelklass, som väl ändå inte är alltför olik den miljö jag känner). Det här är väl en av de punkter där jag inte är övertygad av Harris resonemang, det är inte alls nödvändigt att det blir på det sättet.

I stort sett kan jag säga att den här boken har inte ändrat min syn på det här med barn och föräldrar egentligen, men däremot har den gett mig några tankeställare vad gäller grupper och deras betydelse. Dessutom har jag börjat fundera lite på vad som egentligen gör att man blir som man blir.

Jag har börjat läsa nyheterna annorlunda också. När det skrivs om betyg i skolan, eller om ungdomsbrottslighet, eller om övervikt bland barn, är det alltid med en förvånansvärd blindhet för vad grupperna barn umgås i betyder. Problemen diskuteras nästan alltid som om det
antingen är en fråga om isolerade individers beteende eller också om problem i hemmet. Jag har helt enkelt blivit medveten om "the nurture assumption", att man förutsätter att det är föräldrarnas uppfostran och exempel som avgör (snarare än generna och den vidare sociala omgivningen).

Föräldrar och hemmiljö betyder mycket, inte minst för hur barn mår, men efter att ha läst den här boken kommer jag nog att vara på min vakt när antagandet dyker upp att hemmet skulle definiera hur man beter sig på andra platser och i andra sammanhang.

En annan bieffekt av att ha läst den här boken är att jag inbillar mig att jag blivit mindre naiv när det handlar om vetenskapliga resultat inom forskning på människor. Det är en rätt komplicerad historia att verkligen utröna vad som är orsak och verkan, inte alls som med fysikexperiment.

Andra bloggar om: barn, uppfostran, relationer.

The Nurture Assumption

Jag har börjat läsa The Nurture Assumption av Judith Rich Harris. Här finns en bra sammanfattning och diskussion av boken.

Tesen verkar vara att föräldrar, tvärtemot vad man allmänt anser i vår kultur, faktiskt inte har särskilt stor påverkan på hur barns personlighet utvecklas. Vem man blir som människa beror inte på uppfostran, man formas mycket mer av intrycken utanför hemmet och av samspelet med andra barn.

Jag har inte läst så långt ännu, men jag känner mig lite märkligt kluven inför detta. Dels rimmar det hela väldigt väl med min allmänna attityd att barn inte är något man skapar utan något man får, att ett barn är en person från början som man måste bemöta som den det är och inte försöka trycka in i sin uppfattning om vem det borde vara. Å andra sidan är författarens sätt att berätta om sin tes ganska nedslående eftersom det känns som om hon säger att man inte spelar någon roll (det hjälper inte riktigt att hon då och då försäkrar att det visst är viktigt med den tidiga inlärningen och med relationerna i hemmet). Det är liksom inte särskilt bekräftande om man är förälder själv. Fast det där med hur man ska se på föräldrarollen kanske kommer senare.

Det är alltså mest tonen i boken som jag tycker känns lite raljerande. Men den är ju inte skriven för att vara uppbygglig, som de flesta böcker för föräldrar är, utan för att ifrågasätta en del antaganden man ofta gör utan att de är motiverade.

Det är i alla fall väldigt spännande läsning. Alla har vi varit små, och det handlar rätt mycket om den mänskliga naturen och vad det är som gör att vi är som vi är.

Namnam!

R. pratar inte just någonting än, men hon har lärt sig säga namnam om god mat.

En sak som går hem på utflykter är att fylla en liten barnmatsburk med frysta ärtor. De håller sig bra eftersom de är kalla, men brukar vara lagom tinade tills de behövs. Hälften hamnar förstås inte alls i munnen, men det blir inte kladdigt och funkar därför nästan överallt. En liten kille vi känner som är några månader äldre gillar tyvärr inte alls ärtor. Han har provat våra ett par gånger och spottar och fräser!

R. gillar frukt. En favorit som jag fick när jag var liten kommer från ett häfte som hette "Alternativ barnmat": mosad banan med naturell yoghurt (i original var det långfil) och lite vetegroddar. Det kryllar förmodligen av vitaminer och fibrer, och det är en sån sak som jag själv fortfarande tar som mellanmål ibland.

En annan riktig hit är lättstekta pannkakor med finrivet äpple. Jag river pannkakan i mindre bitar och rullar in äpple i dem, så försöker hon tappert spetsa dem på en liten gaffel.

Andra bloggar om: barnmat.