Barn och föräldrar i Annien

Entusiasm!

2007-10-26T13:17:00.000+02:00

Ibland avundas jag tvååringens entusiasm. Något sådant som att åka i barnsitsen bak på mammas cykel kan vara så kul att hon hoppar upp och ner och sen pratar om det i flera dagar. En ny Bamse-tidning är så fint att man måste dansa! Hon kan förstås bli väldigt arg och ledsen också, när saker inte blir som hon vill (men som tur är har hon rätt lättsamt temperament och är lätt att trösta och distrahera).

Så småningom vänjer man sig vid det mesta. I värsta fall blir man helt blasé till slut, oförmögen att uppskatta saker alls. Det är nog värt att försöka behålla en del av den där barnsliga förmågan att verkligen bry sig om små roliga saker.

Om barn och stress

2007-04-28T09:32:00.000+02:00

Jag kommer verkligen ihåg hur ödsligt allt kunde kännas ibland i slutet av sommarloven, i alla fall mellan fyran och nian ungefär. Ingenting var kul längre. Jag bläddrade håglöst i böcker, gick på planlösa strövtåg i skogen. Hade tråkigt, och blev retlig och sur. Annars brukade jag tycka om att vara för mig själv och läsa, skriva eller fantisera ihop komplicerade sagoberättelser. Nu kändes ingenting intressant längre. Jag tänker nu att jag nog var understimulerad. När ingenting hände och det var helt upp till mig att fylla dagarna, då tappade jag lusten efter några veckor. Jag träffade i stort sett inga jämnåriga, och fick ganska lite yttre stimulans.

Sånt här är nog svårt för vuxna att se och genomskåda. Det är en tanke jag fick många gånger när jag läste Om barn och stress av Ylva Ellneby. Det är en väldigt praktiskt vinklad bok som handlar om hur man håller koll på stressfaktorer, och vad man kan göra för att hjälpa barn att inte bli stressade. Det är inte bra med för mycket aktiviteter, men inte med för lite heller. Problemet är nog ofta att barn inte själva vet vad stress är och de har svårt att beskriva hur de känner sig och vad som är fel.

Själv visste jag inte förrän för några år sedan hur jag märkte att jag själv var stressad. Insikten jag fick var att man kan vara stressad fastän man inte jäktar och skyndar sig. Man kan vara jättelångsam och ändå stressad. Om man som vuxen inte förstår sig på sina egna stressreaktioner kan man väl inte begära att barn ska göra det utan att få hjälp med det.

Det är nog väldigt viktigt att tänka på sånt här när man har med barn att göra.

Boken riktar sig mest till förskollärare, det är flera kapitel som handlar om hur man kan göra dagismiljön mindre stressande och hur man i grupp kan lära barn att varva ner. Det är förstås intressant för föräldrar också, och det mesta av boken är ganska allmängiltigt. Framför allt finns det mycket tips om vad man kan vara observant på och hur man kan motverka och förebygga stress. Det är nog nyttigt för många föräldrar och andra vuxna också, det är ju inte bara barn som behöver lära sig att varva ner.

Jag lär mig väldigt mycket om mig själv av att vara mamma!

Andra bloggar om: barn, stress, dagis.

Föräldraskapets vedermödor

2007-04-09T23:17:00.000+02:00

Från The Clan Corporate av Charles Stross:

The idea of bringing up children didn't fill her with enthusiasm; she'd seen friends turned old before their days by the workload of diaper changes and late-night feedings.

Själv tycker jag inte alls att föräldraskapet har fått mig att åldras i förtid. Snarare känner jag mig mer harmonisk och glad än innan.

Och jag hann i alla fall få ett barn före trettio, även om det var efter lång tids försök.

Man måste leva med farligheten

2007-02-15T15:45:00.000+01:00

Läser i SvD: Doktorn ordinerar: Ta risker.

Världen är ett farligt ställe. Förr var det normalt att genomleva sorger och besvikelser. Det kunde vara lika vanligt att familjer splittrades av att en förälder dog som det är idag med skilsmässa. Man hade helt enkelt mycket mer farligheter och sorg inpå livet redan från början. Numera skyddas man kanske en aning för mycket.

Några av mina bekanta som har småbarn har pratat om att vissa föräldrar inte låter sina barn göra något som kan leda till att de gör sig illa -- men då lär man sig aldrig vad man tål. Särskilt dåligt är det kanske när man ändå har tillgång till våld på tv, där folk klarar hur mycket som helst. Får man inte någon egen erfarenhet av vad människokroppen klarar av är det lätt att den som någon gång tar till våld inte har några spärrar. Jag vet inte om det ligger något i det, men helt klart är det så att barn inte nödvändigtvis är betjänta av att skyddas från allt.

Inte vuxna heller.

Och jag går alltid genom de mörka parkerna ensam på kvällen. Varför skulle jag inte? De är mina parker lika mycket som eventuella skummisars. Och jag kan vara en av dem som gömmer mig i mörkret jag också. Dessutom är jag en av dem som går förbi som gör att det känns som om det är folk i närheten om det skulle hända något.

Mer om The Nurture Assumption

2007-02-04T10:49:00.000+01:00

För ett tag sedan pratade jag med en lite äldre mamma, som har barn i tonåren. Hon beskrev vad hennes döttrar brukar prata med henne om på kvällarna, och jag blev väldigt glad över att höra att de verkade ha sånt förtroende för sin mamma. Den här mamman erkände också att hon inte skulle ha pratat med sina föräldrar på det sättet när hon var i den åldern. Det går ändå att bygga upp en sån relation med sina barn att de litar på en även i den åldern då de som starkast vill ha ett eget liv. Det är hoppfullt. Jag tycker att det skulle vara skönt om inte barnen behövde upprätthålla så stort avstånd mellan livet hemma och livet utanför, och att de till exempel kan berätta om de har problem med kompisar.

Judith Rich Harris, som skrivit The Nurture Assumption jag skrev om i förra inlägget, beskriver hur hon var utfryst under fyra år och hur det förändrade hennes personlighet. Men hon berättade ingenting för sina föräldrar. Det är ett av hennes exempel på hur hemmets värld och världen utanför inte blandas i vår kultur (alltså hennes, vit välbärgad amerikansk medelklass, som väl ändå inte är alltför olik den miljö jag känner). Det här är väl en av de punkter där jag inte är övertygad av Harris resonemang, det är inte alls nödvändigt att det blir på det sättet.

I stort sett kan jag säga att den här boken har inte ändrat min syn på det här med barn och föräldrar egentligen, men däremot har den gett mig några tankeställare vad gäller grupper och deras betydelse. Dessutom har jag börjat fundera lite på vad som egentligen gör att man blir som man blir.

Jag har börjat läsa nyheterna annorlunda också. När det skrivs om betyg i skolan, eller om ungdomsbrottslighet, eller om övervikt bland barn, är det alltid med en förvånansvärd blindhet för vad grupperna barn umgås i betyder. Problemen diskuteras nästan alltid som om det
antingen är en fråga om isolerade individers beteende eller också om problem i hemmet. Jag har helt enkelt blivit medveten om "the nurture assumption", att man förutsätter att det är föräldrarnas uppfostran och exempel som avgör (snarare än generna och den vidare sociala omgivningen).

Föräldrar och hemmiljö betyder mycket, inte minst för hur barn mår, men efter att ha läst den här boken kommer jag nog att vara på min vakt när antagandet dyker upp att hemmet skulle definiera hur man beter sig på andra platser och i andra sammanhang.

En annan bieffekt av att ha läst den här boken är att jag inbillar mig att jag blivit mindre naiv när det handlar om vetenskapliga resultat inom forskning på människor. Det är en rätt komplicerad historia att verkligen utröna vad som är orsak och verkan, inte alls som med fysikexperiment.

Andra bloggar om: barn, uppfostran, relationer.

The Nurture Assumption

2007-01-25T19:46:00.000+01:00

Jag har börjat läsa The Nurture Assumption av Judith Rich Harris. Här finns en bra sammanfattning och diskussion av boken.

Tesen verkar vara att föräldrar, tvärtemot vad man allmänt anser i vår kultur, faktiskt inte har särskilt stor påverkan på hur barns personlighet utvecklas. Vem man blir som människa beror inte på uppfostran, man formas mycket mer av intrycken utanför hemmet och av samspelet med andra barn.

Jag har inte läst så långt ännu, men jag känner mig lite märkligt kluven inför detta. Dels rimmar det hela väldigt väl med min allmänna attityd att barn inte är något man skapar utan något man får, att ett barn är en person från början som man måste bemöta som den det är och inte försöka trycka in i sin uppfattning om vem det borde vara. Å andra sidan är författarens sätt att berätta om sin tes ganska nedslående eftersom det känns som om hon säger att man inte spelar någon roll (det hjälper inte riktigt att hon då och då försäkrar att det visst är viktigt med den tidiga inlärningen och med relationerna i hemmet). Det är liksom inte särskilt bekräftande om man är förälder själv. Fast det där med hur man ska se på föräldrarollen kanske kommer senare.

Det är alltså mest tonen i boken som jag tycker känns lite raljerande. Men den är ju inte skriven för att vara uppbygglig, som de flesta böcker för föräldrar är, utan för att ifrågasätta en del antaganden man ofta gör utan att de är motiverade.

Det är i alla fall väldigt spännande läsning. Alla har vi varit små, och det handlar rätt mycket om den mänskliga naturen och vad det är som gör att vi är som vi är.

Namnam!

2007-01-16T21:30:00.000+01:00

R. pratar inte just någonting än, men hon har lärt sig säga namnam om god mat.

En sak som går hem på utflykter är att fylla en liten barnmatsburk med frysta ärtor. De håller sig bra eftersom de är kalla, men brukar vara lagom tinade tills de behövs. Hälften hamnar förstås inte alls i munnen, men det blir inte kladdigt och funkar därför nästan överallt. En liten kille vi känner som är några månader äldre gillar tyvärr inte alls ärtor. Han har provat våra ett par gånger och spottar och fräser!

R. gillar frukt. En favorit som jag fick när jag var liten kommer från ett häfte som hette "Alternativ barnmat": mosad banan med naturell yoghurt (i original var det långfil) och lite vetegroddar. Det kryllar förmodligen av vitaminer och fibrer, och det är en sån sak som jag själv fortfarande tar som mellanmål ibland.

En annan riktig hit är lättstekta pannkakor med finrivet äpple. Jag river pannkakan i mindre bitar och rullar in äpple i dem, så försöker hon tappert spetsa dem på en liten gaffel.

Andra bloggar om: barnmat.

Godnattsång

2007-01-10T19:52:00.000+01:00

Efter jul och nyår har vi haft lite svårt att komma tillbaka i gängorna igen. Framförallt har R. haft lite svårt att somna på kvällen och vakna på morgonen. Normalt sett brukar hon få sova tills hon vaknar av sig själv, och vi lägger henne när hon är trött. Nu har det blivit så skevt att vi försöker väcka henne tidigare varje dag och söva henne tidigare. Väcka går bra, men söva är lurigare och just nu verkar det enda som förhindrar ett par timmars segdraget rullande och gnällande vara att gå ut och gå med henne i sjalen.

Under den här ur-fas-fasen har jag rotat upp alla godnattvisor ur minnet, samt en och annan gammal evergreen. Jag kom även ihåg en godnattsång jag själv totade ihop en gång i tiden när jag lekte med rim. Två sorters rim har jag klämt in, och en del rader är kanske lite krystade, men jag tycker att den är rätt fin.

Vindar vandrar vida,
strömmar störtar strida,
men ro och vila kan skymningen dig lova
och en trött får sova.

Vägen värver världen.
Flamman följer färden
och ensam vakar, när natten åt dig sömmar
förunderliga drömmar.

Liten blöjepisod

2006-11-21T20:05:00.000+01:00

Liten har nu passerat ettårsdagen, och jag har massor att blogga om här som jag aldrig tar mig tid till. Nu kommer i alla fall en sån här liten historia som föräldrar älskar att berätta (det kommer mer allmänintressanta saker så småningom, när jag tycker att jag har tid...)

Lite smått har vi börjat försöka visa vad pottan är till för och vad som händer när man inte har blöjan på. (Det är en process som nog kan få ta ett år eller mer om det behövs. Fast jag hoppas på att det inte ska ta så lång tid. När jag var liten var de flesta blöjfria på dagtid vid två års ålder.)

Efter badet hämtade lillan en tröja och ville ha på sig. Jag tänkte att hon kunde springa omkring i bara den ett tag. Det tyckte inte hon, för sen hämtade hon en blöja. Och lade på golvet, satte sig på den, och drog upp den mellan benen. Så klappade hon lite på den, och försökte resa sig. Och blev mäkta arg när den inte följde med! Efter två försök fick jag hjälpa till.

Hon är verkligen väl blöjtränad! Hur ska det gå...

Det var dock bara en av de saker hon testar på egen hand nu. Nästa sak hon försökte med var gummistövlar, som bara välte innan hon fick ner tårna. Mycket frustration blir det. Men det är verkligen kul att se när det lyckas.

Målet med uppfostran

2006-10-10T20:58:00.000+02:00

Jag läste i boken Tid för barn? om hur man ser på målet med uppfostran i olika länder och världsdelar. I Asien vill man ha lydiga och duktiga barn med respekt för äldre. I USA vill man ha verbala och modiga barn. I Sverige vill man ha självständiga barn.

Det fick mig att fundera på vad för sorts barn jag vill ha. Självständigt? Ja, det förstås, men det är inte det jag går och hoppas på och vill odla. Jag vill ha sociala barn med god självkänsla, som har lätt att komma överens med och funka ihop med andra utan att göra avkall på sin egen integritet. Japp. Inget mindre.

För övrigt tror jag att man blir självständig av att lita på sig själv och andra, och därför våga vara sig själv och förklara sina egna behov. Självständig på riktigt blir man inte av att anpassa sig och hålla sig undan, så som folk verkar tro som vill göra barnen självständiga genom att hålla dem ifrån sig.

2006-08-13T13:48:00.000+02:00

Har precis läst Här är jag! Vem är du? av Jesper Juul. Intressanta tankar om gränser och respekt. Att sätta gränser ska inte vara att begränsa, utan att ge möjligheter för gemenskap genom att avgränsa och definiera sig själv. Det här med att uttrycka sig i "jagbudskap" har jag stött på många gånger, till exempel i form av giraffspråk. Den här boken har dock en lite annan vinkling på det hela, och en sympatisk ton. Det bygger på respekt för både föräldrar och barn och balans i familjen.

Boken är liten och går snabbt att komma igenom -- jag kommer förmodligen att läsa den flera gånger så småningom. Det finns en del ganska konkreta tips i den, som till exempel att ge ett barn några minuter på sig att ställa om sig ifall det inte vill samma sak som föräldern, så kan det gå lättare att komma överens.

En sak som verkligen fastnade i medvetandet vid första läsningen var det här med att det är fullständigt OK att bli arg och ledsen ibland. Juul menar att när man ger sig in i långa förhandlingar för att barnet ska hålla med om att det är bäst att inte äta glass just nu, då lämnar man mycket av ansvaret för konfrontationen på barnet i stället för att ta det själv. Det är rimligt att föräldern tar ansvaret och inte försöker vänta ut "rätt svar". Att bli arg eller besviken är en rimlig reaktion från barnet, och det är inte farligt att visa det och vara ledsen färdigt innan man går vidare.

När jag var liten kände jag mig sällan så missförstådd som när jag inte fick vara arg eller ledsen. Det hände inte ofta, men ibland tappade någon vuxen tålamodet med den stora barnaskaran och sade att "nu ska ni vara vänner", eller "det finns inget att vara ledsen för", och då blir man ju dubbelt irriterad eftersom man dessutom fick en oförstående vuxens reaktion att reagera på. Mycket bättre när man fick vara ledsen eller sur en liten stund, det gick över mycket fortare. Det är värre att förlora känslan av kontakt och förtroende för en förälder än att mista en glass, faktiskt. "Jag förstår att du är arg, men nu är det så här" är ett bättre svar än "nu ska du inte vara arg".

Andra bloggar om: böcker, Jesper Juul, barn, uppfostran, känslor.

Den lilla empaten

2006-08-08T08:25:00.000+02:00

Häromdagen ville inte lillan sova middag. Det var jättebesvärligt. Vi bar och bar, och körde henne i vagnen, och sjöng för henne. Ingenting hjälpte och hon blev bara tröttare och grinigare.

Det hade varit lätt att sedan skylla allt på henne. Klart att det blev en dålig dag när hon höll på så där! Men när jag tänkte tillbaka var det bara alltför tydligt vad som egentligen pågick. Det var faktiskt jag som var stressad och på dåligt humör först, och det var kanske inte så konstigt att hon inte kunde koppla av då.

Man säger ju att barn är experter på att uppfatta sinnesstämningar och läsa av sina föräldrar. Kanske har jag underskattat effekten av hur jag själv mår. Sedan jag blev mamma har jag visserligen mått i stort sett jättebra, och varit mycket lugnare och gladare än innan. Jag ska nog passa på att odla det, och lära mig parera stress och prioritera saker.

För övrigt har hon lärt sig gå! Ännu rätt försiktigt och tvekande, men hon går. Det är jättekul, och vi studerar fascinerat framstegen.

Barnklädsel m m ur uppslagsverk från 1941

2006-07-15T00:49:00.000+02:00

Hemma hos min mormor bläddrade jag i uppslagsverket Hem och hushåll, bandet om Våra barns vård av Kj. Otto af Klercker: "F. D. Professor i pediatrik vid Lunds universitet". Det var riktigt skoj.

I kapitlet "Spädbarnets klädedräkt" fick jag lite inblick i hur det där med att linda barn kunde gå till i antiken. Jag har aldrig riktigt begripit hur det där skulle göras, så det var intressant att läsa.

Lindan var i äldre tider ett med spädbarnsklädseln till den grad samhörigt plagg, att "lindebarn" blev den vanliga beteckningen för barnet i första levnadsåret. Seden med lindningen är sannolikt urgammal. Vi finna den fullt utbildad i antiken. En i Rom verksam läkare, Soranus (omkr. år 100 e.Kr.) har i en tydligen för barnmorskor skriven handledning lämnat en mycket noggrann beskrivning på, hur ett nyfött barn dåförtiden skulle klädas. Enligt denna skulle med en 3-4 finger bred yllebinda först armarna inlindas från fingrarna ända upp till axelhålan, därefter skulle lindan föras runt bröstkorgen, och på samma sätt de nedre extremiteterna var för sig inlindas från tårna upp till höften, varefter de sträckta armarna skulle läggas intill bålen och de likaledes sträckta benen intill varandra och slutligen hela barnet inlindas i ytterligare en linda från bröstet ned till fötterna. Detta sätt att genom lindning hålla barnet orörligt fjättrat i sträckställning tillämpades, mer eller mindre strängt genomfört, århundraden framåt för att först i våra dagar fullt medvetet ersättas av en lösare klädsel, som lämnar armarna fullt fria och tillåter fri rörlighet av benen.

Denna friare klädsel skulle enligt denna bok bestå av skjorta, tröja och blöja, och utanpå det en "mantel" av flanell, alltihop sammanhållet av en gördel med knytband. När barnet började bli lite mer vaket och rörligt skulle manteln ersättas med en sparkpåse, och när det uppvisade tendenser att vilja röra sig mer och kanske krypa skulle det i stället få byxor och strumpor, eller en hel krypdräkt.

Det som är intressant med blöjorna tycker jag är att de enligt denna bok gjordes kvadratiska i bomullstyg och veks i en enkel triangel. Den "origamivikning" som verkar vara vanligast för vikblöjor numera ger ju fler lager på mitten, och för mig verkar det väldigt mycket mer praktiskt. Det blir ju ändå genomblött, och man vill ju gärna ha de där extra absorberande lagren. Man hade inte blöjbyxor utanpå heller, som väl är det vanligaste numera, så det måste verkligen ha blivit nödvändigt att byta kläder och sängkläder då och då också. (Med bra blöjbyxor och tillräckligt stora blöjor, och tillgång till tvättmaskin förstås, tycker jag att tygblöjor är nästan lika enkelt som engångsblöjor.)

Det var väl därför man ville bli av med blöjorna så snart som möjligt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om den typ av pottning som rekommenderades i kapitlet "Uppfostran i spädbarnsåldern". Det påminner om hur en del gör det där med EC. Visserligen tilltrodde man inte barnet någon egen förmåga att tala om sina behov, men jag kan tänka mig att barnsköterskor fick lite känsla för sådant ändå. Lite intressant fläkt av tidens synp på barn får man i uttrycket "dressyr", vilket är precis den sortens sak som kan vara skojigt att förfasa sig över på lite distans.

Såsom förut omtalats börjar barnet redan i andra levnadskvartalet bli tillgängigt för dressyr. Det är därför all anledning att nu söka lära barnet regelbundenhet i fråga om urinering och avföring för att så fort som möjligt få det att hålla sig torrt och snyggt. Det har förut också framhållits, att det härvid gäller, att sköterskan håller fram barnet strax före sådana tillfällen, då barnet brukar blöta eller orena på sig. Genom att den ofrivilliga uttömningen får ske i samma situation gång efter gång utbildas, som nämnt, en nära anknytning till denna, så att uttömning kommer i gång, så fort barnet försättes i situationen, och att slutligen även omvänt denna endast med svårighet kan utlösas i andra situationer.

Författaren förklarar vidare hur man kan börja använda potta ("nattkärl") när barnet kan sitta på den. Det är en ganska ingående diskussion.

Det brukar talas om hur man förr starkt avrådde mammor från att ta upp sitt barn "i tid och otid". I ett av de stycken i denna bok som handlar om detta fick jag reda på lite senare bud om det där med bruket av vagga och synen på det. Enligt professor Klercker var det här med vaggning alldeles fel och skadligt.

Skrik och oro efter eller mellan målen bruka ej sällan föranleda oroliga mödrar att vidtaga mindre lämpliga åtgärder för att få barnet lugnt och tyst. Hos alla folk ha också diverse medel i dylikt syfte varit i bruk. Vi behöva blott erinra om alla former av vaggning. Vaggan är viss erligen sedan länge ur bruk hos oss liksom hos andra kulturfolk, men förvisso icke vaggningen eller därmed jämförliga skakrörelser av barnvagnen eller av barnet på sköterskans armar, skakningar som säkerligen många gånger bli väl så häftiga som någonsin i vaggan och därför icke äro mindre förkastliga än denna.

Det måste ändå ha varit många som använde vaggor, för så vitt jag vet har vaggorna aldrig riktigt fallit ur bruk. Jag har läst i en alldeles ny bok att man hellre bör ha en sådan som vaggar längsmed än på tvären, och då måste det ju finnas folk som använder vagga. Och att vagga i vagnen är lättare än någonsin, med bra fjädring och mjuka lufthjul. Fast egentligen är det ju så att barn vill bli burna, det är ett biologiskt behov av närhet, och att vaggning lugnar dem beror nog på att det påminner om rörelserna när man blir buren i famnen. (Åtminstone låter den förklaringen mycket rimlig.)

Lite om symbios och anknytning

2006-07-01T11:59:00.000+02:00

I boken I huvudet på din bebis (se förlagets sida om boken, jag återkommer med en recension när jag får tid) står det att den symbios man brukar prata om, mellan mamma och barn under det första halvåret, inte finns. Man menar att barnets sociala förmåga är ett tecken på att det vet att det är ensamt och därför söker kontakt. Om det var så att det trodde att det var en del av mamman skulle det inte behöva göra något, och skulle inte kunna känna sig ensamt.

En nyfödd kan väl inte göra så detaljerade kalkyler över saken, men jag tycker ändå att detta resonemang verkar rimligt. Utan att ha läst på mer om det skulle jag vilja spekulera i om det inte är så att den här tanken om symbios kommer ifrån mammans upplevelse. Jag tycker att det verkar ganska vanligt att nyblivna mammor upplever det där med att känna sig som ett med sitt barn. Sedan projicerar man känslan på barnet och tänker sig att det känner likadant. Men det är ju faktiskt så att relationen mellan förälder och barn inte är symmetrisk, så den behöver inte vara det i detta fall heller.

Jag tycker att många resonemang om anknytning också haltar på det här planet. Egentligen är väl anknytning två olika processer -- föräldrarna som ska knyta an till barnet och barnet som ska knyta an till föräldrarna. De här processerna hänger förstås ihop, men de verkar inte gå i samma takt och har kanske lite olika förlopp.

Själv tycker jag att ganska mycket av mitt eget instinktiva beteende när dottern var nyfödd kändes som om det hade att göra med att jag skulle knyta an till henne, ta henne till mig känslomässigt som en ny del i mitt liv. Lite som när man är seriöst förälskad. För närvarande har jag privilegiet att observera den delen av anknytningsbeteendet från hennes sida som brukar kallas "separationsångestfasen". Det är intressant att se hur hon kollar in andra människor försiktigt och stämmer av med hur jag eller hennes pappa reagerar och beter oss. Hon är ganska frimodig och tar sig gärna iväg på ganska långa upptäcksfärder i andra rum (hon kryper nu) eller andra änden av gräsmattan, men hon vill gärna ha koll på var vi befinner oss och blir arg eller i värsta fall rädd om andra människor skär av kontakten. Jag tycker att jag känner igen det där lite, från hur stressad jag kunde känna mig alldeles i början om jag hade henne utom syn- och hörhåll mer än en halvtimme eller så.

Citat ur I museets dolda vrår

2006-06-20T17:42:00.000+02:00

Det handlar om Ruby, som föds 1951 i England. Skildringen av BB från barnets perspektiv är gripande.

Mödrarna ligger utsträckta på sina sängar och klagar hela tiden, mestadels över sina barn. De flesta av oss blir uppfödda på flaska, det verkar vara en tyst överenskommelse att det är en smula osmakligt med amning. Vi blir punktligt utfodrade var fjärde timme och aldrig däremellan, hur mycket bråk vi än ställer till. Faktum är att ju större oväsen man för, desto troligare är det att man blir förvisad till en garderob någonstans. Det finns antagligen förlagda spädbarn överallt här i huset.

Vi får mat på bestämda tider för att vi inte ska bli bortskämda och krävande. Den allmänna meningen bland mödrarna är att de nyfödda har ingått en sammansvärjning mot dem (tänk, om vi ändå hade gjort det).

/.../Jag tror inte att Bunty är min riktiga mor. Min riktiga mor befinner sig i en parallellvärld någonstans där hon serverar gräddgul modersmjölk. Hon tassar omkring i sjukhuskorridorerna och letar efter mig och hennes häftiga, varma lejoninneandetag får de kalla fönsterrutorna att imma igen.

Kate Atkinson: I museets dolda vrår (Behind the Scenes at the Museum, 1995)
En bok för alla 2006
ISBN:9172214279

Elektronisk barnhjälp

2006-06-10T09:06:00.000+02:00

Ny Teknik skriver om elektroniska hjälpmedel för småbarnsföräldrar. Det där med babyvakt har jag ännu inte riktigt förstått, eftersom det känns rimligare att ha barnet hos mig hela tiden. Det är klart, nu är hon så pass stor att hon vill sova länge på nätterna och därför ligger ensam i sängen några timmar på kvällen, men vår lägenhet är ju så liten att man hör minsta pip ändå -- bodde vi i ett stort hus kanske vi skulle ha ett annat sätt.

En UV-mätare som varnar när barnet får för mycket sol, och en termometer som kan mäta på sovande barn verkar ju praktiskt. Fast det senare verkar ganska likt de örontermometrar som funnits på marknaden tidigare, dyra som bara den.

Badtermometer har jag heller inte sett nyttan med, och en tuggvänlig elektronisk sådan verkar bara jätteonödig. Så länge badar hon inte, och jag brukar stoppa ner armen i vattnet först för att se att det är behagligt. Huden är en tillräckligt känslig termometer för det syftet.

Jag tycker att det är jättekul med elektroniska pryttlar, men faktum är att jag oftast är för snål för att köpa dem. Skulle jag känna mig rik är det nog snarare en helt onödig miniräknare, eller kanske en riktig handdator, som jag skulle lägga pengarna på. Som småbarnsförälder finns det en massa pryttlar man kan köpa som man faktiskt klarar sig bra utan och som inte ens är tillräckligt roliga som vuxenleksaker betraktat.

Fast den där babyvakten med kamera var en cool idé.

Andra bloggar om: barn, elektronik, teknik.

Lite känslig för råd och kommentarer?

2006-06-07T18:59:00.000+02:00

Som förälder kan man märka att man är känsligare än vanligt för omvärldens kommentarer. Det hände i alla fall mig, och det faktum att många verkar reagera så kraftigt på vad andra säger verkar tyda på att det nog gäller fler än mig.

Nu finns en text av mig på det temat uppe på Nära föräldrars blogg: Napparna och jag: hur en förflugen kommentar ledde mig till Nära föräldrar. Det är en väldigt snabbt ihopkomponerad text (jag har egentligen inte tid att skriva just nu...) och trots viss språklig redigering av Jorun har den fortfarande en och annan skönhetsfläck. Må så vara. Den är i alla fall inte helt dålig.

Sova

2006-06-05T21:43:00.000+02:00

Det där med att ha en separat säng till bebisen verkar väldigt krångligt, och även om vissa experter då och då rekommenderar det skulle jag personligen säga att det är bättre att samsova (men man ska förstås göra det säkert). Jag provade när vi var bortresta när hon var ungefär två månader att ha henne i en annan säng, men det gjorde ju bara att jag fick kliva upp flera gånger på natten och inte blev utsövd. Så länge vi har sovit ihop har jag bara känt mig trött några få morgnar då och då, i samband med att vi varit sjuka eller något annat trassel. Vaknar hon kan jag oftast trösta och söva om utan att vakna till särskilt mycket själv, och dessutom verkar R. vakna oftare och mer om hon är en bit bort.

Anna Toss har skrivit om att sova tillsammans, tydligen som en reaktion på mitt inlägg om vaggornas inträde. Det kanske verkade som om jag var skeptisk till att sova med barn, men det är jag ju inte. Jag ville bara berätta lite kulturhistoriska ledtrådar jag snubblat över, som kan hjälpa till att förstå varför man i vår kultur ofta ansett att barnet ska sova för sig självt. Det var alltså en kampanj från myndighetshåll på 1600-talet, att barn skulle ligga i en vagga för att man inte skulle kunna ligga ihjäl det med flit och sedan påstå att det var ett misstag, sånt som händer.

Jag tänkte bygga in massa fina länkar om samsovning här, men jag är trött och orkar inte riktigt, så jag nöjer mig med att hänvisa till Anna Toss, så kan man läsa vidare därifrån.

Livejournal och amningsbilderna

2006-06-01T18:28:00.000+02:00

Jag läste just på Making Light om LiveJournal’s attack on women and mothers. Det stora online-communityt LiveJournal har tydligen bestämt sig för att förbjuda amningsbilder. Så här säger Patrick Nielsen Hayden:

And it’s not amusing at all when any corporation decides to endorse the view that breastfeeding is something scandalous that must happen only in private.

Där slog han huvudet på spiken. Jo. Det är faktiskt inte alls fult eller äckligt att amma, och en anledning att somliga tycker det är att de inte är vana att se det.

Vaggornas inträde

2006-05-26T08:06:00.000+02:00

En tjej jag känner (som också är mamma) har pluggat både etnologi och folklig sömnad, samt lite andra liknande saker. Jag frågade henne om det där med stickning, och lite om hur man skötte spädbarn för länge sedan i Sverige.

Hon berättade bland annat att man på 1600-talet propagerade för att folk skulle använda vagga till barnen, eftersom det inte var alltför ovanligt att barn blev "ihjällegade", klämda mot kanten i föräldrarnas säng med höga sidor. Det fanns många som misstänkte att det inte heller gick rätt till alla gånger, att till exempel ogifta mödrar kanske råkade ut för den typen av olycka lite oproportionerligt ofta.

Barnen lindades, och därför är de gamla vaggorna väldigt smala.

Min kompis påpekade också att en vagga också var ett farligt ställe för spädbarn på den tiden då det ofta blev minusgrader inomhus på natten.

För övrigt var hon skeptisk till den där slutsatsen att stickningen skulle ha betytt så mycket för spädbarnsdödligheten. Hon tyckte att det verkade osannolikt om man tittar på textilhistorien i övrigt och hur barnen har klätts.

Om amning

2006-05-22T15:15:00.000+02:00

Jag har massor av åsikter, men är ofta rädd för att uttrycka dem. Jag är rädd att trampa någon på tårna, och ännu mer rädd för att plötsligt stå utan argument och se dum ut.

Nu tänker jag ändå uttala mig i ett kontroversiellt ämne: amning.

När man läser om amning i föräldratidningar eller böcker ser man ofta att det står saker i stil med att "med rätt stöd kan fler amma". Tydligen är det så att många slutar amma för att de känner sig osäkra, eller på grund av en subjektiv känsla av att ha för lite mjölk. Det är kanske också därför det ofta blir en så känslig fråga: för att man känner amningen som ett nederlag, litet eller stort.

Om jag har fattat saken rätt är det så att ju äldre och högre utbildade mammor desto mer och längre amning blir det. Det verkar i så fall tyda på att mammor som har gott självförtroende och bra förutsättningar att skaffa sig hjälp och information är de som lyckas amma. I så fall är det där med amning eller inte amning inte så mycket en fråga om fritt val, som en del vill ha det till, utan mer en fråga om resurser. Det är ju konstigt att unga och lågutbildade i högre utsträckning skulle föredra en dyrare och i längden krångligare lösning. När amningen funkar är det ju oslagbart enkelt och praktiskt.

Det talas ibland om kvinnor som känner sig pressade att amma. Det tycker jag låter knepigt. Kanske är det så att man har dåligt självförtroende och därför är väldigt beroende av signaler man snappar upp från omgivningen. Faktum är ju att många som ammar känner sig motarbetade, så det går liksom åt bägge hållen. Jag tror inte att det är "amningspropaganda" som gör det. Det är faktiskt rätt konstigt att man kan betrakta information om det naturliga sättet att ge spädbarn näring och närhet som "propaganda". Amningshjälpen är ju Sveriges stora amningsorganisation, och har en väldigt vänlig inställning.

Det är så skönt att läsa på amningshjälpens hemsida!

Som detta:

Är du en mamma som trivs med att amma gör du rätt i att strunta i alla tyckanden du hör och amma så länge du vill!

Är du däremot en mamma som tycker att det är så jobbigt att amma att du mår psykiskt dåligt gör du mer rätt i att sluta amma än att motvilligt fortsätta!

Man måste inte amma. Vill man göra det, vilket de flesta verkar vilja, borde man få adekvat stöd utan att behöva kämpa eller söka efter information och stöd. Man ska inte behöva skämmas ifall man inte lyckas. Man ska heller inte behöva skämmas för att man ammar, som man får intrycket att man borde göra när man stöter på en del personers åsikter. (Vad kommer den här nya prydheten ifrån? Det har förmodligen att göra med att bröst förknippas med sex och att bröstvårtor är något oanständigt. Men kom igen -- att attrahera sexpartners är faktiskt bröstens sekundära syfte, det primära är ändå mjölkkörtlarna. Ur ett rent biologiskt perspektiv är det så det är, och vill man inte kassera kroppen helt får man nog inse att vi är biologiska varelser.)

Jag borde bli medlem i amningshjälpen.

Meredith Small: Kids

2006-05-12T14:38:00.000+02:00

Hur påverkar biologi och kultur hur vi uppfostrar och bemöter barn? Alla föräldrar vill det bästa för sina barn, och i alla kulturer menar man att man känner till "det rätta sättet" att bemöta det uppväxande släktet. Meredith Small skriver om hur mycket av uppfostran och angränsande saker som beror på omedvetna och kulturellt betingade antaganden. Genom att ta en bredare titt på vad barndomen fyller för biologisk funktion och på hur barn lever i olika kulturer kan man få nya perspektiv och kanske få en mer objektiv bild av vad som är bra för barn.

I den här boken kan man läsa om hur det kommer sig att människan till skillnad från andra djur har en så lång period mellan avvänjning och oberoende: barndomen. För att förstå vad det innebär är det bra att veta lite om vad växandet innebär för kroppen och psyket. Ganska intressant.

Genom hela boken får man jämförelser med andra samhällen runt jorden. Det handlar om vad barnen har för plats i samhället, hur deras dagliga tillvaro ser ut med umgänge och sysslor, och om hur man anser att barn bör bemötas.

Meredith Small drar en del slutsatser av sina studier, och kommer fram till att den del saker inte är optimala i barns liv i amerikansk medelklass. Bland annat menar hon att det skulle vara bra om barn fick hjälpa till mer hemma (det verkar som om hon menar att de åtminstone borde få göra någon liten uppgift), göra riktiga sysslor tillsammans med vuxna. Hon anser också att det är bra för barn att inte bara umgås med sina jämnåriga, utan vara i åldersblandade grupper och även få vara med vuxna i vad de har för sig, och att man har för mycket skola (stillasittande pedagogiska aktiviteter i klassrum) alltför tidigt. Det är också alltför mycket prylar och schemalagda aktiviteter kring barn, ett konstlat liv. Samhället i stort är inte alls barnvänligt, och man stoppar ofta undan barnen därför att de anses störande eller besvärliga.

Det här låter inte alls särskilt revolutionerande tycker jag, mer som saker som debatteras ofta. Kanske är synen på barndomen annorlunda här än i USA. I denna bok får man ändå lite mer bakgrund till de vanliga resonemangen, och en del nya argument. Det fanns också många andra saker i boken som jag började fundera kring.

En sådan sak är det här med självständighet kontra gemenskap. I vår del av världen är vi så väldigt måna om att barnen ska bli självständiga och oberoende. När jag läser den här boken börjar jag fundera på om det är så att vi pressar barn att vara självständiga för tidigt, och inte låter dem få utveckla den trygghet i sig själva och tillit till andra som de behöver för att stå på egna ben.

Det kapitel som jag tyckte var allra mest gripande var det om barndomens mörka sidor. Det handlade om stress, familjeproblem och andra besvärligheter och hur barn fysiskt påverkas av sådant. Måhända är barn fantastiskt anpassningsbara, men de påverkas onekligen av att gå igenom jobbigheter.

Boken är tunnare än den ser ut, eftersom den är satt med större radavstånd än vanligt och har många sidor med noter och referenser. Innehållet är trevligt och fullt av konkreta exempel, i en konverserande ton som är rolig att läsa. Däremot tyckte jag flera gånger att sammanfattning och slutsatser mot slutet av kapitlen hängde lite i luften och inte riktigt knöt ihop med exemplen.

Hur som helst tyckte jag att den var väldigt intressant. Nu ska jag bara skaffa mig Our Babies, Ourselves, den bok som kom före Kids och handlar om spädbarn.

Stickningens betydelse för moderskärleken?

2006-05-07T14:23:00.000+02:00

I Stjärnvägar, Peter Nilsons essäbok, kan man läsa följande:

En amerikansk teknikhistoriker, Lynn White Jr., menar sig veta att barnadödligheten minskade drastiskt i Nordeuropa sedan kvinnorna lärt sig sticka barnkläder. Men utsikten att barnen kunde överleva skapade också ett annorlunda känslomässigt förhållande mellan föräldrar och barn, menar han. Moderskärleken, som den har uttryckts i vår europeiska kultur, är inte självklar utan stickningskonsten.

Jag ställer mig genast en massa frågor. Hur uttrycks moderskärleken i vår kultur till skillnad från andra? Jag vet inte så mycket om bemötandet av spädbarn i Nordeuropa varken före eller efter stickningens inträde mot slutet av medeltiden, bortsett från att det verkar vara så att de i kalla klimat har fått sova i en egen säng i stället för brevid mamman som i varmare länder (det är nog inte så bra att packa in en liten nyfödd under en massa filtar och fällar i de vuxnas säng, kan man tänka sig).

Meredith Small menar i boken Kids att man när man har hög spädbarnsdödlighet har en mer intensiv fysisk relation och lägger energin på att hålla, bära och amma i stället för att fokusera mer på att leka och uppmuntra lärande och tidiga egna initiativ som vi tenderar att göra i väst. Det där med kroppskontakt är ju viktigt för alla barn, även om man inte tror att det är omedelbard risk för livet, och att leka med barnen är nog bra för relationen även om det kanske inte skyndar på utvecklingen (jag är tveksam till det där med hur mycket det hjälper att puffa på och försöka "lära" de där allra minsta något, de lär sig alldeles själva och inte förrän hjärnan är mogen). Det är alltså inte alldeles tydligt hur stor skillnaden egentligen är.

Jag undrar. Och det vore kul att veta mer om hur det hänger ihop rent historiskt.

Barn och jobb

2006-05-06T18:11:00.000+02:00

Nu är konferensen slut (jag kommer nog att skriva mer om den i min andra blogg), jag deltog i tre av fem dagar och hade make och dotter med mig. Det funkade jättebra, och det verkar som om fysiker är ett barnvänligt släkte för jag fick ett antal positiva kommentarer. Bland annat var det en kvinna som tyckte att det var jättebra att jag gjorde på det sättet och kunde vara med, för hon hade själv inte kunnat åka på konferenser när hennes dotter var liten. En man som hade ett barn på tio veckor sade att han saknar henne, och det förstår jag ju -- åka bort från en så liten en hel vecka.

Jag tillhör nu dem som tycker att det inte är något fel med att mamma och pappa har olika roller gentemot barnet, i alla fall i allra första början. Jag är också övertygad om att det är viktigt för anknytning och trygghet att man tar det försiktigt med separationer. Kanske är det OK att pappor åker bort en vecka, men jag tycker att min dotter som ändå är över ett halvår är för liten för att vara borta från mig en hel dag (även om hon nu skulle äta tillräckligt när pappa matar henne, men hon lever ju också mest på bröstmjölk ännu).

Och så tänker jag på ett seminarium jag var på med en gammal luttrad professor från MIT. Jag har glömt vad hon hette, men hon berättade i alla fall att hon har fyra barn och bara varit borta från labbet en dag per barn, för att föda. Det var så labbkulturen var på den tiden, och som enda kvinna hade hon liksom inte möjlighet att sätta sig på tvären om hon ville fortsätta forska. Det är ett högt pris att betala, att inte få tid att knyta an ordentligt i början. Jag är väldigt glad att jag lever nu, och har lite mindre att kämpa mot för att kunna vara både människa och fysiker.

"Ingen med en bebis på magen ljuger"

2006-05-03T08:40:00.000+02:00

Igår var vi på konferens. Eftersom jag avskyr trängsel gillar jag inte att ha med barnvagn på tåget, och särskilt inte i rusningstid, så vi bar liten i sjal som vi brukar i såna lägen. Maken var med som barnvakt medan jag satt och lyssnade på föredrag, och det funkade jättebra.

Efteråt ville jag passa på att träffa en kompis, så jag och tjejen stannade medan maken åkte hem före oss. När vi så småningom satt på tåget och liten sov i sjalen lyckades jag med den märkliga manövern att pilla in biljetten i en springa i stolen framför där den försvann. Borta, uppslukad. Eftersom min stolthet är så mycket större än min snålhet tog jag fram plastkortet när konduktören kom förbi. De råkar ut för så många ungdomliga blufförsök, jag vet precis hur trötta de brukar bli när någon har en bortförklaring om att biljetten fanns här nyss. Hur som helst antydde jag vad jag råkat ut för och varför jag behövde betala (igen). Då sa konduktören:

-Men inte behöver du betala igen. Jag tror inte att du ljuger med en bebis på magen. Ingen med en bebis på magen ljuger.

Jag blev inte ledsen. Och liten vaknade, men somnade om igen.

Meta: bloggkartan

2006-05-01T11:28:00.000+02:00

Nu finns jag med på bloggkatan.se, i
Uppsala.

Det är inte nyttigt att skrika

2006-05-01T11:09:00.000+02:00

Ibland hör man faktiskt folk som påstår att man ska låta spädbarn skrika, för att det är nyttigt för dem. Det är det ju inte alls. Motiveringen att det stärker lungorna är bara något som man säger, en gammal ursäkt från den tiden då man trodde att barn skulle bli bortskämda och odrägliga om man tröstade dem. I all välmening och av omtanke om barnen härdade man sig och stod ut med skriket. Nuförtiden vet man ju att skrik är kommunikation, den mest drastiska och desperata sorten, och att det är viktigt för barnen att man svarar på deras signaler.

Någon gång är det inte mycket att göra åt skriket, som när man sitter i en bil på motorvägen och bebisen faktiskt måste vara fastspänd i bilstolen. Barnet kan också bli sjukt och ha ont och vara svårt att trösta. I andra lägen kan man oftast komma på vad som är fel och hjälpa till, och då kan man också förklara för skrikförespråkarna att det där betydde något. Jag har också samlat ihop en lista på exakt varför det inte alls är nyttigt att skrika:

när spädbarn skriker länge kan de svälja luft, vilket kan ge ont i magen och mera skrik.
syrehalten i blodet sjunker
nivån av stresshormoner stiger, vilket är dåligt för immunförsvar och allt möjligt
slemhinnorna och stämbanden kan ta skada, med risk att utveckla polyper
gallskrik i onödan är slöseri med kraft som kunde ägnas åt att lära sig världen

Apropå trots

2006-04-30T09:29:00.000+02:00

Under de där avgörande åren när de flesta småbarn upptäcker en första gnista av individualism genom att gradvis lära sig makten i ordet "nej", hade Charlie blivit knäckt. Han lärde sig lyda. Han avskydde fiolen och han avskydde att dansa och han avskydde rymden, men han avskydde sina skrikande föräldrar ännu mer. Och enbart genom att lyda kunde han få lugn.

Ur "Mångudinnan och sonen" av Donald Kingsbury, Nova Science Fiction nr 6.

Bara mamma?

2006-04-29T17:19:00.000+02:00

När jag var gravid var det jag oroade mig för mest att jag skulle reduceras till enbart mamma, att alla skulle säga oh! och ah! och bara titta på bebisen medan jag själv reducerades till bihang och serviceinrättning. Jag hade inget emot tanken på att sköta ett barn dygnet runt och alltid ha en viss roll gentemot barnet -- däremot var jag rädd för att ingen annan längre skulle bry sig om mig för att jag var jag. Jag delade med mig av min oro till en tjej som nyss blivit mamma, och hon ville trösta mig med att försäkra att jag inte skulle vilja prata om något annat än barn. Naturligtvis hjälpte inte det direkt.

Farhågorna har delvis besannats, men det är inte så illa ändå. Jag accepterar att det i vissa sammanhang inte finns något annat vettigt jag kan prata med folk om, att det finns personer jag har svårt att föra någon konversation med om något annat. Det gäller förstås att försöka hålla det på en allmän och ofarlig nivå, till exempel till att handla om motoriska framsteg och annat som det inte kan finnas någon kontrovers kring. På sätt och vis kan man säga att jag håller på att lära mig kallprata, att prata om vädret fast inte om vädret.

Samtidigt finns mina vänner kvar, och mina intressen, och det verkar inte som om särskilt mycket har ändrats där. Jag är faktiskt väldigt nöjd med tillvaron.